Cecilia / 7 december / Kvinnan

Två ljus är tända. Det strålar en stjärna med Carola. Farfar föddes idag. John Lennon sköts idag. Bläck på tröjan. Farmors guldarmband om handleden. Handen som helst vill sleva julmorsgröt vevar med pennan.

Pennan som egentligen är ett trollspö. Pennan som tar oss med inåt, bortåt. Pennan som breddar dimensionerna. Pennan som låter axlarna släppa sitt gastgrepp och leendet sprida sig. Pennan som aldrig går emot naturens gång.

Liten ettrig drake, kAtla, höljandes i hallen. Nisse står och väntar i fönstret. Den Vitas hjärta omfamnar mig.

Allt faller på plats när vi låter det. Allt faller på plats när vi ser de val vi gjort. När vi ger oss själva den förståelse vi behöver för de besluten vi tog just då. När vi ger oss tillbaka friheten att få välja på nytt om och om igen.

Guldtänder glimmar i drakleendet. Ett gnistrande i de annars så svarta ögonen.

”Jag tror hon börjar förstå”, väser det fram mellan taggarna. ”Frågan är om hon äntligen ska börja ta plats.”

”What child is this?”

”This is Christ the King”

…annan musik ur högtalarna…

Ett konunga - och drottning likt varande som föddes ur ett sätt att se på världen ur oskuld. Ett sätt att se på allt med odimmade ögon, med barnasinne.

Symboliken igen. Budskapet igen. Inte figurerna. Utan budskapet.

”När du verkligen ser, då ser du. Och vet du, jag är liksom trött på att putta på dig, att slåss, att strida tillbaka. Jag är helt enkelt trött på din urbota – temporära tack och lov – glömska.”

Jag kan äntligen möta henne i ett leende inifrån och ut. Det är dags att gå nu. Ut i hallen. Öppna dörren för drakfiguren med guldtänderna. Följa med honom ut i livet.

”Herregu, vad det satt långt inne”, kom ett ordflöde flygandes genom luften.

Jag låser upp dörren. Öppnar den på vid gavel. Slänger upp den helt enkelt, som om jag vore en stormvind.

Det blåser där ute. Snöstorm. Det viner och flyger, som om Bore tränar för Vinter OS i femkamp bland vinterkungarna.

Mellan de parkerade bilarna kliver renar, rådjur, och vildhästar runt. Överallt. Snötäckta bilar. Vinterpälsklädda varelser. Julgranskulor blåser runt i små hetsiga virvelvindar, brutna kvistar blåser längs med vägen. Det är helt underbart där ute helt enkelt.

Någon stannar till utanför grinden, precis utanför porten. En vagn. Nej, en släde. Dragen av två stora ståtliga Nordsvenskar. Bruna. En kvinna insvept i renfällar och vadmal. Grå stickad luva. Bestämda ögon.

Cecilia Götherström , 7 december, 2016