Irja: Spegelsalen del 2

Den kvicka figuren, en trollkarl minsann, rör sig runt sitt bord med paletten i ena handen och en fin pensel i den andra, då och då stannar han till och sätter ett streck, ritar en linje, ett öga, en ton eller tre. Teckningar växer fram du känner väl igen. Du kanske får se en munter midsommardans, kanske brusande kräfthattar i gladmånens sken, kanske du får se ett surströmmingsfniss stiga upp ur papprens gömmor. Har du tur får du se när han spritsar fram kalendrar av sagolandskap, se hur han göder tomtenissar inför färden mot jul. Han strör stjärnfall över himlen i nyårsnatt och han släpper ut oemotståndliga harar på söt äggjakt till påsk. Han stansar in sina verk i vårens lövsprickning, i sommarens prunkande grönska, i höstens färgsprakande fall mot mörkret och i vinterträdens strävsamma klättring mot skyn. Du ser en trollkarl med kraft att hela, en varelse av ord och doft, musik och dans, bild och spegling. Du ser dig själv i speglarna och ditt hjärta förbinds i kärlek till dina nära, inuti den bön ni ber tillsammans, där är ingenting brustet, allt sjunger, andas, vidrörs. Men en skälvning kastar dig tillbaka in i yrseln när urberget skriker till av den stora borrens grova gnidande. Flera kvarter bort, i ett betonggjutet stadskontor, där sitter de, tanterna och farbröderna med projektunderlag, kalkyler och målsättningar och de skålar för projektets nya fas. Ty se och hör och bäva, de har kalkylerat fram en tunnel rakt igenom den fagres valv. Den stora borren närmar sig.

Irja Liljeholm