Cecilia / 16 december / Tankar

Tystnad. Inte ens musiken når oss längre. Vi ligger på renfällen från Hurtige Herberts släde och vilar. Vilar medan morgonstjärnan börjar stiga upp i öster. Vilar tankar, vilar kropp, vilar sinnet.

Ord är så intressanta, de betyder verkligen något på djupet. De har alltid ett ursprung, en rot i en betydelse som i många fall kan lösa en hel kedja av frågor i ett svep. Bara man är beredd att ställa frågorna. Som ”tankar”. Huvudet fullt av ”tankar”. ”Tankar” bilen. Ett substantiv. Ett verb. Båda fyller på, fyller upp. Samtidigt som tankeverksamheten skapar inspiration driver en full tank bilen, båten, skotern, skidliften, moppen framåt. Hur kommer det sig att vi inte kan se att ett huvud fullt av tankar faktiskt har en ocean av inspiration bakom alla listor. Att när vi väljer bort det som sitter fast på listorna och väljer till det som får oss att röra oss både på ut och insidan så är det rätt härligt med ett huvud fullt av tankar emellanåt.

Just nu är kroppen så där gott trött efter en uppfylld färd. Tankarna rör sig lika långsamt som Orions bälte över den halvt mörka, halvt ljusa morgonskyn.

Under skulderbladen, genom den mjuka snön och den levande graniten, känns rytmen av ”boom, boom, boom”. Bergatrollens takt har saktat ner. Kan det innebära att även de kan få lite lugn före julen?

Den yngsta reser sig långsamt upp. Sträcker ut framtassarna djupt neråt, framåt. Räcker ut höfterna uppåt, bakåt. Gäspar. Skakar på sig. Kommer fram och buffar till mig med nosen Något är på gång att hända.

Innan jag tänkt klart tanken swischar det till i luften som om elstolpar vaknat till liv. Liten ettrig drake , stor igen. Vit kAtla rör sig över gryningsljus, landar bredvid oss, nysnön yr i hennes bakvatten.

”Så, så. Än är vi inte klara! Vi kan inter bara stolpa in på marknaden utan att ha hämtat det vi behöver hos Bergatrollen. Utan att vi gett Bergatrollen det de önskar för den här julen.”

Den äldsta lyfter upp huvudet, tittar mot pos alla tre. Mig, kAtla, den yngsta, tillbaka mot mig.

”OK då.”

Cecilia Götherström, 16 december 2016