Irja: Spegelsalen, del 11

Läxboken är tung i knät. Den är sliten och full med vikta öron och fläckar, återanvänd av flera omgångar trettonåringar som ritat hjärtan, krusiduller och kladdat blä och fy och trååååkigt och jag älskar Nisse i den. Lärobokstexten är tätskriven, de få bilder som finns är svartvita och föreställer berg, smältande glaciärer och rullstensåsar i genomskärning. Nin sneglar mot kalendern, kontrasten är stor. Kristalliniska bergarter, eller sådana vilka bestå av kristalliniska omedelbart med varandra sammanvuxna partiklar av ett eller flera mineraler. Vid anordnandet av dessa bergarters beståndsdelar har huvudsakligen kemiska krafter varit verksamma… Först när hon har läst en hel sida och memorerat den, då ska hon få öppna en lucka till, kanske även två. I granit är t.ex. kvarts, fältspat och glimmer de väsentliga beståndsdelarna. Om något av dessa mineraler försvinner och ersätts av annat är det inte längre granit. Nin stönar och sträcker handen mot pepparkakan som lockar på bordet och hör i samma stund en vag knackning. Hon ropar mot dörren, får inget svar. Knackningarna fortsätter, de är svaga, mer skrapningar än knackningar, men ihärdiga. Det står ingen utanför dörren. Ingen fågel pickar näbb mot fönstret, i badrummet vägg i vägg med hennes rum är det tyst och tomt. Hon återgår till sängen och hör ljudet igen, lite starkare nu. Det kommer från kalendern, men det kan väl inte vara möjligt? Försiktigt lyfter hon upp den och lägger örat till. Jo, det kommer därinifrån. Hon skakar försiktigt på den, håller den med utsträckta armar, lite läskigt är det. Då svänger en lucka upp med hög fart. Ut ur luckan trillar en grå dammtuss. Det låter om dammtussen när den, ovanligt snabbt för att vara damm, dimper ner i hennes knä. Det låter som om den säger AJ! Hon viftar snabbt och äcklad med handen, men till hennes förfäran fastnar dammtussen, den liksom klämmer sig fast i hennes tumme och lossnar inte när hon viftar än ihärdigare. Så hon stillar sig för att kunna peta bort den, men petandet trasslar in sig i förvirring och kommer av sig. För hon ser rakt in i ett par små svarta korn till ögon, de verkar stirra på henne. Och sedan talar dammtussen:

”Äntligen!! Det var då på tiden!” Rösten är arg och pipig. ”Vad i hela friden tog så lång tid? Jag har bannemig väntat i år, i ÅR på att du skulle komma.”

Irja Liljeholm