Irja: Spegelsalen, del 10

Nin sitter ensam på sitt rum. Utanför fönstret trynar dimman i kvällssvärtan. Sjok av ofällt regn gnider svajande mot gatlyktornas ljus och suddar, det blir bara ojämna fläckar kvar. Bilarnas däck klatschar asfalten, i fjärran tjutet av en siren. Inne i Nins rum mullrar och pyser elementet tröstande, runt axlarna har hon mormors lapptäcke, hon bonar in sig, både trött och tom nu när tårarna runnit undan, samtidigt nyfiken och otålig på att i lugn och ro studera sin gåva närmare. På bordet lockar en pepparkaka med krusidullig kristyr, mamma har gjort tröstfika åt dem och ansträngt sig som om det redan vore julafton. Nin knyter upp sammetsbandet runt paketet och rullar upp det innan hon lägger det åt sidan. Hon petar upp tejpen med nageln och gör sitt bästa för att inte skada pappret. Hon petar upp all tejp, den på kortsidorna och den på långsidan, innan hon försiktigt vecklar upp pappret. Hon känner omedelbart igen gåvan, hon har sett den förut, och hon vet när.  Det var den där hemska dagen, dagen då slutet fick sin början. Skrivbordslampan är riktad mot kalendern, den ligger i hennes knä. Den är len. Som siden. Här och där en bit glitter som inte känns knöligt eller artificiellt under hennes utforskande fingrar. Det känns som värme. Det är en tavla hon håller i, ett landskap hon tycker att hon känner igen. Hon ser en spegelblank skridskobana, virvlande snöflingor, klätterträd som inbjudande böjer grenarna mot marken, en godisaffär som prunkar av godsaker redo att plockas, ett berg i alla grå och blåskimrande toner som tänkas kan. Bilden känns som ett minne av en sort som på samma gång lockar och oroar. Kalenderns luckor har gyllene siffror. Hon letar efter dem i följdordning, men lyckas inte hitta fler än 21 stycken. Luckorna med 22, 23 och 24 hittar hon ingenstans. I urbergets mitt, där finns lucka 1. Pekfingret snurrar över den, sakta. Hon tvekar, hon vill så gärna öppna den, samtidigt vill hon inte förstöra konstverket. Hon sänker fingret, lägger vänster hand under kalendern, beredd att hålla emot när hon varsamt ska till att peta upp förseglingen som håller luckan stängd. Men det behövs inte mer än att hålla fingret mot luckan och den glider upp. Hon tittar in i urberget. En sal med gyllene speglar, ett överbelamrat bord fullt med papper och penslar, en figur i ylle med huvudet böjt. Hon lyfter kalendern och stirrar fascinerad på den lilla, lilla bildens rikedom. Hon tycker att hon kan se sig själv i en av speglarna, rör med fingret och möter glasig yta, det här är något av det vackraste hon har sett. Ivrig går hon på jakt efter följande lucka, även denna öppnas utan motstånd, den glider upp och avslöjar ett praktfullt träd. Beroende på vinkeln hon håller kalendern i byter trädet skepnad, det har ljust gröna löv när hon håller kalendern upprätt, vrider hon den till vänster ser hon frukter skimra rött inifrån djupt grön lummighet, vrider hon åt höger sprakar höstens färger, lägger hon den platt täcks trädet av luddiga snömaränger. Hon fortsätter till den tredje luckan, efter den till den fjärde, den femte, den sjätte, tills hon är alldeles mätt av skönheten i miniatyrbilderna. De känns heliga, hela, i all sin föränderlighet. Med en djup suck lägger hon kalendern bredvid sig och plockar upp en skolbok. De har prov om bergarter i veckan, men hon, hon ägnar sig då hellre åt bergatrollet i sin kalender. 

Irja Liljeholm