Cecilia / 12 december / Imorgon

Rökelsebladen, salvian, var alldeles fasttorkad. Löven satt så hårt fast i varandra att det inte gick att separera de utan att de brast i bitar.

”Att krampaktigt klistra sig fast i varandra, i någon, i livet, i stunden, tar bort kraften. Starka fiber, helande blad blir till små flagor av stoft. Går sönder, sprids med vinden, multnar, mixas ihop mjukt med andra delar, går vidare. Släpp först. Låt det brista. Bristandet är inget annat än en känsla. I det ögonblicket kan det skapas igen. Och du min älskade åh-så-ofta-ibland trångsinta människa, när du inte skapar är du olycklig.”

Hon ligger där och snusar sött, samtidigt som hon sänder mig bilder. Otextade men med känslor så starka som om jag är där. Tassarna sjunker djupt ner i snön, spjärnar lätt, fjädrar av, flyger sorglöst ovan det vita täcket, landar igen. Luftmotståndet skapar en vindfläkt som drivs in näsborrarna. De vidgas, mungiporna dras bakåt, tungan hänger ut, smak av vinterluft och varm utandningsdräkt. Ögonen tåras, vita ögonfransar håller snöflingor , farten ökar, de plyschmjuka öronen fälls bakåt, kroppen rör sig helt synkron. Bröst och axlar tar krafttag, lår puttar ifrån, tår spretar och dras ihop, selen drar. Total livsglädje.

Därefter sänder hon mig bilden av hennes hjärte-galenskap-glädje-kontakt i stunden. Trots att jag sitter där under jättegranen mellan hundar, hästar, män, kvinnor och fåglar så står jag helt plötsligt bak på hundsläden. Jag förstår.

”Ser du, känner du – ihop men inte fastklistrade, med utrymme för din egen livsglädje runt dig. Var och ens glädje följer den andres. Om någon är trött bär de andra. Om många är trötta vilar vi. Om någon har tråkigt rör vi runt i grytan, inspirerar vi de andra. Det bara händer.”

Vad mindre otrevliga människor skulle vara om de bara visste. Om de bara kunde känna. Vad mycket enklare allt skulle vara. För alla åldrar, alla situationer, allt helt enkelt.

Natten drar sig in. Imorgon bitti drar vi vidare. I ottan den 13:e sjunger vi. Morgonsången.

Imorgon kommer ljuset.

Cecilia Götherström , 12 december 2016