Irja: Spegelsalen, del 20

Men striden är inte vunnen. Tomtetuss spejar bekymrat upp i skyn, snön vill inte ta sig vidare utanför parkens gränser. Han står i Nins handflata och säger ingenting, bara spejar.

”Vad nu?” Undrar Nin, ”vad ska vi göra nu? Får vi gå hem?”

”Plocka upp kartan.” Föreslår den illröda tomtetussen. ”Vi måste helt uppenbart vidare, det här duger inte. Lokal magi kan inte överstämma allmänt utbredd tjocka, det borde vi ha förstått.” Nin plockar upp kalendern från trädet hon ställt den hos. Tomtetuss hoppar ner på den, men istället för att upprymt dansa fram går han den här gången sakta en spiral, inifrån och ut, med ett luddigt finger tickandes mot tinningen i påtagligt grubbel. Det finns bara en lucka kvar som inte har öppnats. Luckan föreställer en spegel, spegeln står inne på tivolit vars pariserhjul är fullt av gnistrande snurrkvarts, vars radiobilbana är vaxad i hal, kolsvart urbergsolja och vars bergochdalbana studsar som en flat sten i ett sjumilalångt smörgåskast på väg upp till den stora månen. ”Ta mig till tivolit.” I tomtetussens röst ett oroligt vibrato. ”Det är vår enda chans. Det är dit vi ska.” Nin protesterar, tivolit är inte öppet, det är stängt hela vintern, det står dövstumt och inlåst bakom kilometerhöga galler. ”Du hörde mig. Vi går dit, och det är bråttom.” Kvällen är sen och trafiken tunnas ut på gatorna. Alla barn har nattats, alla hundar har rullat ihop sig i sina korgar, alla fåglar har stuckit in klor och näbb i dunvingevila. Den klara snökylan i parken klibbar allt mer ihop sig då dimman vinner terräng, ja, den gråsvarta ljusslukaren breder ut sig. Nin vandrar med tomtetuss i håret, han är tyst och hon är tyst, det är en bra bit att gå och alltefter hon traskar på sjunker modet. Som hon hade förutspått är entrén till tivolit låst och häcken är hög och omöjlig att forcera. Tomtetuss sjunger en vers som han påstår kan öppna alla dörrar, men ingenting sker. Det gör honom så röd att han nästan svartnar. ”Vi behöver en nyckel… en gåva att öppna med, annars vet jag då inte…” Nin släpper ner tomtetuss i sin hand, de blänger desperat på varandra och på den höga låsta häcken.

”En gåva” mumlar Nin, och kommer på svaret, hon plockar upp den rosa- vita- gula stenen ur fickan och lägger den bredvid tomtetuss i handflatan.

”En hoppets gåva, ja!” Tomtetuss pussar på stenen, när han gör så blir stenen varm och varsamt glödande, men utan att brännas. Han sjunger versen än en gång, men ingenting händer. Stenens glöd flackar och slocknar i flickans hand, tomtetuss funderar. Tillslut säger han: ”Du måste nog sjunga du med. Det finns ingen här som kan höra, så visst kan du. Så här: I hjärteklamp och strumpestamp, i magig dans och huvudsvans, där finner vi en dammig chans!” Nin ser sig omkring, det stämmer att det inte finns någon i närheten. Så hon övar ett par gånger tillsammans med tussen. När hon fått ordning på rytmen, orden och tonfallet gör de sig redo: De pussar stenen samtidigt och sjunger sedan. Och tro`t eller ej, stenen sjunger tillsammans med dem i pulserande rosa, gula och vita toner och entrén gnäller och grinar men rullar upp. Nin skyndar sig in, i bröstet dunkar nervositeten, här har hon ingen rätt att vara, tänk om någon skulle komma. De stannar och tittar på kalenderkartan och jämför den med nöjesparkens vägskyltar.

”Vi ska till spegelsalen!” Tomtetuss pekar, Nin går. Skorna klafsar mot dimblöt mark, hon fryser om tårna. De sjunger samma vers vid spegelsalens låsta dörr, handen värms av den ånyo glödande stenen, dörren gnisslar men bjuder inte motstånd. Det är nattsvart därinne, fuktigt, övergivet med en stickande lukt av mögel. Nin vill helst inte gå över tröskeln, men tomtetuss manar på henne, det är bråttom nu, efter midnatt är det för sent! Hon tar ett vaksamt steg inåt och dörren smäller igen bakom henne. Hon rycker till och försöker vänja ögonen vid svärtan. Innan hon hinner bli än räddare tänds lucka efter lucka i kalendern inifrån. Kalenderluckorna sprider ett milt rödaktigt ljus och det är allt som behövs för att värma den sovande spegelsalen till liv. Speglarna vaknar i ljuset och reflekterar Nin och tomtetuss och kalender i alla vinklar och former de förmår. Samtidigt slår storkyrkans klocka midnattens första slag. Det är den 21a december.

”Öppna den sista luckan”, viskar tomtetuss.

Irja Liljeholm