Irja: Spegelsalen, del 6

Mormor och Nin går genom varuhusets kristallbelysta utbud av lyckliga jular. De går armkrok, om man ser efter noga kan man se att det är den unga flickan som stöttar sin mormor, försiktigt, kärleksfullt, det syns knappt. De ska köpa lingonkrans, flickan behöver en sådan nu när hon ska gå i storkyrkans luciatåg. Och ett nytt lusselinne får det bli, för alltefter de utläkta sårskorporna på knäna inte längre ersätts av nya rätar benen ut sig och blir långa och linnet når nu bara till strax över vaden. Rött sidenband finns redan, likaså ljusmanschett. Den är gammal och nedärvd, i silver. Mormors arm i hennes. De höga julgranarna. Trumpetande änglar, Staffansstrutar, saffransbullar och glögg. Russin, mandel, ris, julstjärnor och amaryllisar. När de har gjort sina inköp och skirt som glas skrider mot utgången hejdar de sig inför åsynen av ett lockande väldoftande salustånd strax innanför dörrarna. Det är ovanligt lugnt just vid det här ståndet, bara mormor och Nin står där och beundrar det. Saluståndet är klätt i djupröd sammet, i mitten står en sjuarmad ljusstake med tända ljus som brinner stadigt och inte flämtar när luften omkring dem rör sig av all aktivitet där precis invid varuhusets entré. Lutad mot ett staffli saluför det här ståndet en enda kalender. Den är av ett sällan skådat slag. Ett landskap fyllt av barnaminnen, Nin häpnar och känner igen de sprittande kulliga lekplatserna, de gosiga valparna, husen med tinnar och torn, de snömjuka parkerna och smällkaramellgranarna.

Mormor tittar på sin flicka, ignorerar med vilje tröttheten i benen och de torra läpparna. Hon förstår att det snart är dags. Bara hon kunde komma ihåg vad det är som bör ske. För ett ögonblick tycker hon sig förnimma att konstverkets färger dansar en skala runt barnet. Hon blir ängslig, det blir hon ofta numera, det är som om inte bara minnet sviker utan även den fasta materian gäckar. Lossnar hornhinnan? Eller såg hon faktiskt det hon såg?

Irja Liljeholm