Irja: Spegelsalen, del 13

Det vill sig så illa, att det enda Nin hittar att dricka som duger åt tussen är lite glögg som finns kvar i pannan efter mammas julaftonströstaretjyvstart. Tussen hävdar bestämt att han har känslig mage och inte tål mjölk som förvaras i tetrapack istället för juver, och blaskigt vatten är då ingenting som kan släcka en tvåårig törst. Och julmusten i skafferiet får Nin inte öppna förrän på självaste julafton, det har hon fått stränga instruktioner om. Dammtussen, som nu är mycket lik en prydnadstomte, om än sliten och … ja… dammig… han virrar efter ett par teskedar glögg runt i hennes handflata och pratar i ett sträck.

”Det var tur att du kom nu”, säger han. ”Du är nästan för sen. Nu är det bråttom förstår du. Om du inte hjälper mig så försvinner julen för gott och blir allt som det ska vara hela året runt, ordentligt, festbefriat, o- avvikande jämnmod. Du kan ju tänka dig. Så grått, så torftigt, så erbarmligt mörkt det skulle bli. Ingen glädje kvar. Ingenting att längta efter hela året. Inga julklappar, hör du det? Ingenting att ge bort kvar. Inga juleljus. Om julen försvinner, försvinner kalendern. Försvinner Lucia. Försvinner advent. Då brinner julstjärnorna upp. Och så smulas alla pepparkakor sönder, de som inte bränns svarta. Åh, och den goda glöggen, den blir SUR. Kan du tänka dig det? Finns det mer förresten? Och mandlarna blir sega, och russinen stenhårda, och julgranarna barrar sig kala bara man närmar sig dem med yxan. Det du! Nu ska du hjälpa mig, som det var sagt! För adventsljusen brinner i båda ändarna!” Och med det som slutkläm hoppar han klumpigt upp ur hennes hand och klättrar tillbaka in i luckan. Han svajar betänkligt när han försöker greppa luckdörren, men lyckas kravla in i ett litet, litet sovrum, med en gammaldags väggfast bäddad säng. En oljelampa fladdrar sitt ljus i den dunkla luckan. ”Gonatt”, vinkar han, och lutar sig ut en bit. Han kikar upp på henne och nickar förnumstigt: ”Du har tur som har fått hit mig. Han den store hade lika gärna kunnat skicka en midsommarälva, ett novembertroll, en fjällig sjöjungfru eller varför inte till och med ett födelsedagsknytte, men nu skickade han mig!” Han sträcker stolt på sig och vinglar till innan han faller bakåt, rakt ner i sängen. Hon hör snart små snusande snarkningar från den lilla tussen i den lilla sängen, och petar igen luckan.

När hon går och lägger sig lite senare, efter att noga ha rengjort ansiktet och smörjt in det med en del kräm mot finnar och en del mot åldrande, har snarkningarna inifrån kalendern tilltagit. Hon förstår ingenting. Hon vågar inte röra kalendern mer ikväll.

Irja Liljeholm