Irja: Spegelsalen, del 9

Lägenheten är i stort sett tömd. Nin har en hård knut i halsen, hon sväljer och sväljer, ögonen knastrar torra. Mammas böjda, tunna rygg vid diskbänken när hon drar en trasa över den, igen, alldeles i onödan. Den blänker ju redan. Ett fåtal möbler står kvar, arrangerade för att dölja de värsta hacken i det slitna trägolvet. Ett par accessoarer för att skapa rymd, mjuka kuddar på sammetssoffan, randiga pastelliga dynor på pinnstolarna, en ormbunke i kruka på en sirlig pelare, en Matisse- reproduktion på väggen, en sirlig tennljusstake med röda ljus. Köksbordet är dukat för två med linneservetter och silverbestick, med skirt mormorsporslin och högfotade glas, men det är bara utsmyckning och försäljningstaktik. Nin drar med handen över bordets bucklor. Livet som fanns här, dofterna, historierna, minnessakerna, den ständigt fulla godisskålen och skänken den stod i, allt är sålt eller inpackat i lådor, inkapslat i saknad och bortforslat. De har jobbat i dagar, i veckor, sedan det blev uppenbart att ingen väg tillbaka fanns. Hon skulle inte komma tillbaka, Nins vackra mormor. Egentligen hade hon inte varit där på länge, inte på riktigt. Som om rad för rad i hennes bok suddades ut, bokstav för bokstav, mening för mening. Tills bara ett ord återstod. FINE. Nin går fram till mamma, lägger handen på hennes axel. Mamma vänder sig om, ger Nin en kram, håller fast länge. Så, säger mamma resolut och lossnar ur kramen, det är klart nu. Mäklaren är här om en liten stund. Hon öppnar ugnsluckan och släpper ut sockerkaksångan. Ställer upp kakan på spisen, alldeles perfekt gyllene. Huskroppen ruckas kort, de ser på varandra, skakar på huvudet. Det är tunnelbygget som hållit på ett bra tag, trots protester från många. Mamma suckar, som mormor kämpade emot det där bygget. Hon sa att berget inte skulle hålla härunder. Att alla speglar skulle smulas sönder om de fortsatte. Som om de där mäktiga beslutsfattarna på kommunen skulle bry sig om lite krossat husgeråd. Mamma går ut i vardagsrummet och sätter sig i soffan, klappar på den så att Nin ska slå sig ner bredvid henne. När Nin sitter där, frusen i allt det tomma, drar mamma upp ett stort platt paket som hon ställt dolt bakom soffan. Det är en gåva inslagen i matt crepepapper, flera lager, rosa, ljusblått, syrenlila. Gåvan är bunden med ett vitt sammetsband med en rosett mittpå, och vid bandet är ett kort fäst med ett pastellgrönt grovt snöre. Mormors sneda, nära oläsliga handstil på kortet. Till min vackra Nin, står det. Din värld, och min! Ett hjärta är tecknat under de två raderna. Nu flyter tårarna fram på vackra minnesmoln och för Nin mot hennes och mormors alldeles egna kärleksgåvehamn.

Irja Liljeholm