Irja: Spegelsalen, del 7

Mormor hakar i sitt barnbarns arm, de uttalar sin beundran för den märkvärdiga kalendern innan de sakta tar sig till utgången. En fläkt av värme spetsad med utomhuskyla glider över dem i skjutdörrsmötet. Mormor stannar när de klivit ut och den kalla luftens tunga dunkel slickar hennes panna. Det finns så lite tid, visst var det så det var. Vem är hon att tvivla på det hon ser, nu när tiden rinner undan som pärlor från en trasig kedja. Hon har börjat gå vilse i mörka tunnlar, glimmer och kristaller gnistrar fragment av någonting viktigt. Flickan ser oroligt på henne, men hon säger: vänta här och tar sina sista krafter och gör det hon hade avtalat att göra, visst hade hon? En trollkarl i en spegelsal, det mumlar hon tyst för sig själv när hon går in i affären igen. 

När hon kommer ut till den nervöst trampande Nin har hon ett till paket i den stora shoppingväskan och tänker att flickan ska få det senare, när de kommer hem.

De vandrar mot tunnelbanan i myllret av eftermiddagstrött jäkt. Mormors arm i flickans. Den blir först tung, sedan glider den undan. Mormor glider undan, glider ner på den blöta asfalten. Allt blir kaos där rädslan lägger ett kvävande täcke över dem.

Människor som pratar med flickan.

Ambulansen som slår orange ljus över gatan.

Mormor ligger där i ambulansen och vaggas, rädd på allvar. Finns snart bara det exakta kvar och kommer spegellandet krossas? Kommer alla sagor förlora sin kraft, alla bilder falna, alla fester till jul, nyår, påsk, midsommar och födelsedagar upplösas av onödighet? Hon vaggas stötvis ner i mörkret och kan med stor ansträngning se valven välvas, långt där borta hennes spegelbild, en bild som skrattar mot henne full av förtröstan. Och den väldoftande viskar: Vi har skickat en budbärare, ha ro, ge inte upp. Nej, ge inte upp nu! Säger ambulanssjukvårdaren och ger henne en spruta. Det sista hon vet innan allt sluter sig är lillflickans lockar mot sitt bröst, allt hon vill är att sagorna ska räddas och inga världar slutas.

Och borrarna, de sänks ner i urberget i en snurrande vals, med nosen mot vår trollkarls spegelvalv. 

Irja Liljeholm