Cecilia / 10 december / Trädet

Där var han. Mitt framför oss. Granen. Trädet. Julträdet. Han som smyckar allt med sin närvaro. Han som vet allt. Mitt ibland allt, mitt i stormen, mitt i stökigheten, mitt i tystnaden ståtligade han.

Vid första blicken, på avstånd, såg han liten ut där emellan klippväggarna, där mitt i spåret, mitt i det djupa, kristallvita. Men ju närmare vi kom i skridande takt,  desto högre städjade han sig upp. Majestätisk. Som en högre makt på något sätt.

När vi nådde fram kände vi oss alla trettiosju hund och häst slädes folk som vore vi små presenter under granen. Det var som om man kunde höra honom prata. Känna hur han skaldade oss välkommen. Fast det var inte ett ”så bara” välkommen. Det hade något högtidligt över sig, som om vi var utvalda.

Hon suckade och satte sig ner i snön. Lade sig ner. Borrade nosen i det kalla, varenda strå av hennes päls lycklig, just där just då. Det var dags att vila. På riktigt.

Det började röra på sig. Fällar, filtar, lårar och lyktor packades upp ur slädar och ryggsäckar. Hästar kopplades loss och tog plats närmare gran-stammen. Hö rullades ut för dessa praktfulla dragare att livnära sig med, julkärvar lades ut för småfåglar och drakar.

Hundar och människor samlades under de yttersta, lägsta grenarna. Vi tre satte oss på en av fällarna och bara andades ett tag. Vilket ställe!

Igår vid samma tid ungefär satt jag och lyssnade på en mest hela tiden bullshits raljerande självupptagen själ under ytterligare en föreläsning. Ett ögonblick där något ändock lös igenom, hittade sin väg in i ett svart, slutet hjärta. I morse hoppade vi över hinder, först jämfota och sedans vändandes i 180´s och 360´s ihop. Och nu satt jag här  - mellan gråbensbergens djupa skjut , under granen som är livet, kall i ändan men ändå nyfiken. Nyfiken och något mer öppen. Månen hade passerat halv.

”Ibland måste det eka mellan bergen. Skälla, skrälla. Göra ont in trumhinnorna, ont på insidan hjärnan. Sedan mjuknar det. Pingpong blir till flipperspel liksom. Som sedan går över i ett mer mjukt tennisbollande. Det är då du hör musiken. Det är då du hör inspirationen. Inspirationen rör sig , fram och tillbaka, hit och dit, överallt. Även när det sitter fast är det rörelse. Boom, boom, boom. Även när det går för fort finns det en mjukare rörelse inunder.”

Hon reste sig, kutade på ryggen, grävde ner tassarna, snurrade runt några varv. Tittade mig djupt i ögonen. Krullade ner sig igen.

Suckade.

Cecilia Götherström, 10 december 2016