Irja: Spegelsalen, del 8

I den glåmiga staden en ny morgon, denna morgon infaller ett par år och några dagar efter påbörjad borrning, ett par år och ett par veckor efter att mormors tankar gled bortom räckhåll, denna morgon den 19e december gryr i ett simmigt regndis, i tät luft där bilarnas avgaser sjunker ner till marken, en morgon när klockan är precis 07.06. De är många morgonglåmiga som står och kämpar mot sina spegelbilder just då. Där ser du den medelålders mannen, han är kanske en 30 till 60 år, han är obestämbar i sina konturer, knappt synlig för sig själv längre. Han fuktar ansiktet med kallt vatten och resignerar inför sin osynlighet. I bröstet maktlösheten, i munnen ordlösheten, tyngden i benen som helst vill vägra gå. Vill inte gå ut till frun vars blick sänks i uppgivenhet inför hans hopplöshet, vill inte gå längs trottoarerna och väja undan från alla dem som inte ser honom, vill inte sitta i sin kub och göra analyser ingen vill läsa. Kanske han även idag ska ta sin tillflykt till sitt stamcafé, dit kommer ingen, kaffet är odrickbart men han får vara ifred från blickar som inte ser honom. I en lägenhet inte långt därifrån står en trettonårig flicka som heter Nin och klämmer finnar, ögonen tåras, håret är blaskigt och ligger platt där det borde lyfta, spretar ut där det borde ligga platt. Näsan för stor, i bröstet ångest över en dag där hon måste försöka duga igen, i munnen elakheter som hoppar grodor hon sväljer eller spottar ut, i benen kraft att springa, springa, springa. Vill inte gå ut till mamma som är ledsen, vill inte gå ut på gatan och mötas av alla blickar, de som kastas och sedan väjer undan när de studsar mot henne blemmor. Trollkarlen i valvet skickar upp sina skärvor som han alltid gör klockan 07.07, men de når inte fram, oväsendet från tunnelbanebygget gör dem skärrade, dammet borrarna skakar ut täcker skärvorna och de förlorar sin glans, sin kraft. Men trollkarlen, han jobbar vidare med hoppets stål, oförtrutet jobbar han vidare. Idag kommer alla skärvor tillbaka, osedda, som pulveriserade, och han undrar vart hans hjälpreda tagit vägen, han undrar när hjälpen kommer, för den ska komma, det ska den.

Irja Liljeholm