Camilla: Nyponprinsessan 20

Kylan sprider sig när konung Maneet kliver in i den mörka hålan åtföljd av fyra beväpnade vakter.

Det befinner sig en person för mycket i fängelsehålan. Maneet synar flickan med död blick. Håren reser sig på Ailas armar. Han vänder sig mot Anna som vet att det här är slutet, och ändå…har hon en ny styrka som får det att krypa i Kungen. Hon strålar. Långt under järnslagna skyddslager fladdrar en rädsla inom Marrs härskare. Tro, kraft, frid. Oförutsägbart och därför farligt.

Hans blick går till Luna som plötsligt sitter snövit och stolt på sin filt.

”Dödsstraff för alla tre. Brandstapeln.”

Han vänder sig om och går. Står inte ut med att ingen gråter, skriker. Väl nere i stora salen informerar han sina rådgivare.

”Avrättning i eftermiddag. Samla så många som möjligt. Jag vill att alla ska veta vad som händer med de som trotsar mig. Skicka först bud till Saralien att Luna har berättat alla Saraliens hemligheter, att hon ville bli medborgare i Marr och att hon var promiskuös. Inte den alla trodde att hon var. Hennes död är ingen förlust, allra minst för Saralien som hon har förrått.”

Tre ryttare ger sig av, omedelbart.

Här skulle berättelsen kunna ta slut, som den gjort så många gånger förr. Ett ljus dövas och täcks med lögnens slöjor. Men nu kom det sig, tro det eller ej, att vibrationen som kluvit Storberget fortfarande levde i trädens rotsystem och i den stora Moderns innandöme. Den spred sig, mil efter mil, tills den nådde Marr, där den stora paniken bröt ut. Husen skakade, gatorna öppnade sig. Sprickorna grävde sig in i Maneets skrytbygge, sökte sig uppåt och skakade tornet där drottningen, prinsessan och den nyvaknade satt.

Väggarna brast, gallret föll ut och stenar regnade ner.

Anna fattade Ailas hand.

Luna, som valt redan i drömmen, gav ifrån sig ett krigarskri. Ut genom revan i väggen flög hon, ut genom Marrs skuggor, över paniken och trasigheten men även över de nya drömmar som vaknat bland Marrs vilsna själar.

Hon seglade,

mot sitt folk,

hem,

till Saralien.