Irja: Minna, del 3

 

Damens sagor handlade om en ung kärlek som inte fick mogna klart. Minna förnam hur pulsen i pianot, i Damen, i henne själv ökade inte bara i takt men även i intensitet när Damen berättade om hjärtan som slog som vore de ett.

 ”Åh,” suckade Damen, ”Hans ranka gestalt, luggen som föll ner i ögonen, den ömtåliga huden runt det där kärleksfulla ljuset som hans blick gav, huden som rynkades av skratt titt som tätt. Men de var rynkor som gick förlorade, de fick inte nog med tid på sig för att ristas in för gott. Åh, de unga tu på pianostolen där du nu sitter lilla Minna, han spelade, hon sjöng, hennes huvud lutat mot hans axel i sammanflätad harmoni. Och deras favoritsång, den gick ungefär såhär:” Damen slog an strängarna och förde Minnas fingrar dit hon ville, det var som om Minna kunde minnas, som om hon spelade en melodi hon hade hört förr. Sagor. Minnen? Minna visste inte, men så länge Damen och hon sammantonade var det en ovidkommande ovisshet.

”Din mammas stämma var spröd och pur som bjällrornas klang under julnatten, sådan var hon, skör och generös, blyg och ömsint. Sådan är hon än, Minna, visst är det så? Det är bara det att ibland kan sorgen äta sig in i hjärtljuset och dämpa rytmen av dess vågor. Din pappa var en mild man med magi i sitt center, magi som strålade ut från honom, magi som luktade lika gott som äppelpaj. Och när den doften skingras, vad blir då kvar? Det fanns en tid när gäster kom och enbart gick iväg när det var oundvikligt, det var fester rika på mat och dryck, samtal och musik, där uppfördes sånger som målade om stuckaturen i taket och fick ljuskronorna att gunga, allt var värme och glädje och delaktighet och öppna gardiner.”

Men Damen berättade också om det onda som drabbade den vänliga mannen, han som var Damens vän först precis som Damen nu var Minnas vän. Att han inte kunde sluta hosta. Och hon berättade om löftet om Minna i den unga kvinnans växande buk, mindes hon inte hur alla spelade och sjöng för henne och höll om henne? Minna sveddes av att något som lät så vackert, ja dessutom roligt, kunde förgås.

”Hon älskar dig,” trampade Damen bestämt över tangenterna, ”hon älskar dig. Men kanske hon behövde honom mer?”

Minnas fingrar landade i det nedre registret med ett brak. 

Irja Liljeholm