Irja: Minna, del 18

 

Minna fick en regnbågsanekdot på sin födelsedag. Liten och ettrig, tonårsgrötig och minnesspräcklig, den bidrog med det som behövdes för att förvandla henne till bländande stål.

Hon klev tillbaka in i den klassiska musikerns fatabur. Där, i luftiga menuetter, i flytande andante, i dova dramatiska arior, där tickade hennes mål och mening vidare. De snövita vinternätternas tid var förbi. Hon saknade dem ibland. Nattens varelser. Markus händer, hans jordande av henne. Men det var inte för henne, inte längre. Hon kunde inte leva genom en annan människa. Hon kunde inte spegla sitt jag i hans, det räckte inte till, det höll inte stånd. Hennes väg var bara hennes. Minna togs med glädje emot på akademin. Hon övade tills perfektionen blev mer än rutin. Och när rutinen röjts ur vägen fanns gott om utrymme för hennes egen tolkning av partituren, en agogik som smekte åhörarnas öron. Damen vägrade infinna sig, anseendet tog för stor plats och Minna sökte inte längre, hon hade ju bestämt sig, hon hade funnit det hon var ämnad att göra och var besatt av att göra det skickligast av alla, hon blev ett med detta superlativ. Talangjakt efter talangjakt. Konsert efter konsert. Inspelningar, radio, TV. Minna var välansad, utanpå och inuti, målmedveten, hon kontrollerade sin image minutiöst. De grova kängorna var utbytta mot eleganta stövlar. En välsittande, snäv svart kjol hade ersatt de trasiga jeansen. En vit sidenblus istället för en bomullssliten storskjorta. Illrött läppstift, innanför läpplinjen, det enda utropstecken hon hade kvar. Genomskinligt nagellack, inga sprickor, inga sorgkanter. En fyllig chinjong.

Och den där rynkan mellan ögonbrynen. Var det koncentration? Var det ett öga som hölls slutet?

När Markus sent omsider kämpat sig upp ur de tröstlösa drivor som avskedets regnbågesplitter efterlämnat, hade han bestämt sig. Han skulle betala sin skuld, som inte var en riktig skuld, inte enligt Minna. Men han ville ha henne åter. Om inte för sig själv, så för henne. Kanske det bara fanns en människa på jorden som kände henne, hennes väsen. Kanske det var han. Han skulle hitta hennes piano, det enda hon längtade efter, han skulle leta i alla länder och i alla tider om det var vad som krävdes.

Irja Liljeholm