Irja: Minna, del 1

 

Ett förväntansfullt sorl fyller salen när över tusen välklädda, finputsade människor tråcklar sig in och letar efter rätt plats. En efter en finner de sin stol och sjunker ner.  Även sidenklädda, glatta bakdelar får ett behagligt fäste i den nötta florentinska guldbrokaden. Taket är välvt och rikt smyckat med gyllene stuckatur och till synes svävande pastellänglar, i dess mitt en praktfull kristallkrona. I kronans milda sken är de väntande ännu lite vackrare än de var nere i foajén. Det prasslas med biljetter och donas med handväskor och kavajer, glasögon och programblad, dofter av parfymer och hårspray och mintpastiller stiger upp från varje liten rörelse, kombinationen blir rik och mättande men inte kväljande. Det buffas lite, det något högljudda småpratet från intåget har lagt sig. En senkommen ung man får en hel publikrad att ställa sig upp, likt en klättrande skala. Han ler mot var och en, både ivrigt och utforskande men utan att uppfattas som närgången. När den senkomne satt sig ner är alla platser upptagna. Långsamt, förföriskt, dämpas det milda kristalljuset. Likaså dämpas prasslet och viskningarna, en harkling når sitt slut. Och det är mörkt, och det är stilla. Lika försiktigt som ljuset och publikljuden diminuerade börjar tassande toner stiga upp bakom draperiet som döljer scenen. Och medan de tassande tonerna en efter en griper tag i varandra lyfter ridån.

Kvinnan vid pianot hälsar auditoriet med att låta sina toner välva in salen i ett crescenderande preludium. Hon bär en himmelsblå klänning i satin beströdd med minimala stjärnor. De återger skenet från tio sjuarmade kandelabrar som står tända runt omkring henne. Kjolen döljer pallen hon sitter på. Hon är barfota, naglarna blå som klänningen. Hennes hår är långt, ett glänsande mörkbrunt fall över de bara axlarna. Pianot, det handlar legenderna om, de som sprids i tidningarna och på internets forum. Det är snarast färglöst, glanslöst. Det ser ut som ett alldeles vanligt piano, av den sort man ofta finner i skolornas aulor. Ett riktigt trist nyttoföremål, ja så ser det ut. Det sägs att pianots förunderliga resonans enbart kan frambringas av dess ägarinna, den virtuosa Minna. Det är bara hon som kan få det slitna klaveret att sjunga. Och ikväll berättar Minna sin saga för de trollbundna åhörarna. När hon berättar vidrör hon deras hjärtan, just så som var och en vill bli vidrörd. Där en rörs av skönheten i ett melodiskt ornament, läker en annans sargade kärlekstörst av ariosots andetag. I tidningarna skrivs det om visioner, om förlösande tårfall, om glädje och dans, men även om helande av fysisk smärta. Därav publikens nyfikna förväntan, men aldrig att de anat. Aldrig att de kunnat tro att det faktiskt var sant.

När den tusenhövdade skaran sent om kvällen kliver ut i vinternatten ångar det om svettiga pannor, är pudrade kinder strimmiga efter känsloyttringar, lyser ögon av visshet. Det de känner är kärlek. Inte till eller från någon eller begär efter någonting. Bara det största, det enda. Kärlek. 

Irja Liljeholm