Irja: Minna, del 14

 

Så kom det sig att Markus smög in i gymnasieskolans aula för att lyssna denna Luciadag. Han kände inte genast igen henne. Hon satt med stel rygg på pianopallen, en tämjd fläta sträckte sig mot scengolvet, handlovarna var perfekt vinklade i avvaktan på de törstiga kronbladens snara upptakt. Hon bar en söt klänning, vit med svarta små katthuvuden på, fötterna instuckna i nätta ballerinaskor med rosett. Det var hon, smal, ung, samlad. Det var inte den Minna som han kände, hon som burit för stora tröjor och slitna leggings till trasiga gymnastikskor med glapp i hälen. Hon vars hår var långt och burrigt med tovor där hon inte kom åt med kammen. Hon som haft eld i blicken och is i hjärtat. Markus sjönk ner på en stol längst bak, tagen av hur ensamhet som frodas kan gräva raviner. Det enda han kände igen hos henne var de där händerna, kronbladen med törst i fingrarna. När hon började spela grusades hans förhoppningar. Han hörde en fenomenal teknik. Han hörde skickligt framförda musikstycken, men han hörde inte henne. Hon hade alltid haft ett eget skorrande väsen med sig när hon spelade, han förstod inte hur hon fick till det och hade aldrig kunnat efterhärma det hur mycket han än försökte. Och aldrig hade han hört det hos någon annan heller. Hennes signum, hennes själ, ett djup, ibland mörkt och hjärtsnörpande allena, ibland fyllt av lättjefullt skvalpande solvatten. Han satt vid dörren, längst bak, en lång stund och lyssnade efter henne, och han stod inte ut. Det kliade, det stacks, det gnagde. Utan att han visste hur det gick till bar hans otålighet honom nerför mittgången. Utan att han visste hur det gick till, lyfte hans regnbågslängtan upp honom på podiet. Och han lade händerna på hennes axlar. Fingrarna slutade inte spela, men en annan resonans bröt sig fram. Markus böjde nacken, som i bön. Musiken var inte på långt håll hennes egen, men sakta frambor den ett vagt doftspår, ett sådant som får en att undra vad det är man minns.

Under hans beröring rann tonerna plötsligt inåt istället för utåt i en allt stridare ström, för Minna kände igen händerna på sina axlar, i de där händerna fanns en vän och ett minne av en Dam. Minna log, ett leende som fanns på riktigt, och hon bytte tonart. Hennes musiklärare reste sig halvvägs upp, beredd att komma henne till undsättning, men blev kvar där han stod, det fanns någonting där, någonting rörande, någonting som flyttade på sig. Inom honom, utanför honom, rummets proportioner försköts ett par grader, som om allt och alla lydde den främmande tonarten, den vibranta rytmen.

Minna slog sista ackordet.

Dånet av vågorna som rullade in mot klippväggen, lättnaden när klippan kollapsade och föll. 

Irja Liljeholm