Camilla: Nyponprinsessan 21

Det var en tyst, pirrig väntan. Rastlöst vandrade Saraliens vargar, knytt och människor fram och tillbaka.

Det ofattbara och samtidigt självklara hade skett. Drottningen var tillbaka. Storbergets ärr prydde nu deras saga om tiden då Saralien nästan gick under.

Den krossade snökristallen var hel igen, andades och pulserade i takt med Lunas hjärta.

Och som en begynnande prick på himlen skrev kärleken ett kapitel om prinsessan som räddade dem alla. Nyponprinsessan, den utan gåvor, som visade sig vara den mest begåvade.

Bredare penseldrag på himlen nu, konturen av Gamla Grans uråldriga skägg och under en grön vinge, en efterlängtad prick.

På magiska väsens vis jublades det när Gammelgran och Aila landade. Det skuttades, sprättades jord, hoppades, ylades och ruskades på kvistar i denna ofattbara glädje.

Kärleken hade vunnit. Deras kärlek.

När Aila till slut tog sig ur mors pussochkramochgråt-omfamning, blickade hon uppåt mot tronen där Luna äntligen satt, mitt i en evig, levande snökristall, änglalik, fridfull och vackrare än någonsin.

Luna seglade ner, rev upp et äromärke på Ailas vänster arm och förkunnade att Prinsessan Aila av Saralien, tronuppföljerskan, var hemma.

Och så slutar Sagan som håller även våra hjärtan 

varma 

och levande.