Irja: Minna, del 16

 

Under den andra snötyngda vinterns färd mot vår muttrade Minna att hon bollades alltför lätt mellan snövallarna, hennes jazzbetäckta Rachmaninov lyfte och flög sin kos trots Markus grundande basklaver. Visst var det skickligt, visst var det roligt, men visst var det ändå viktlöst..? Som trudelutter! Nätterna var deras, beundran de emottog först euforisk, sedan söt som sockervadd men sedermera klibbig. Vad fanns kvar att excellera i? Hon nämnde inte Damen, att hon saknade henne. Damen var kräsen, hon visade sig aldrig i stadsnätternas glittrande slammer. Kunde hon återfinnas i disciplinens snäva tiljor? Det golvet hade Minna inte på länge beträtt, hon var för upptagen av att leva och leka.

Och dagar läggs till veckor, läggs till månader, läggs till år. Minna, snart arton. Mandatet att som myndig återta det som var hennes låg nära, men utan det enda hon ville ha. Sålt, bortforslat, kanske förgånget. Hennes piano, hennes Dams boning, det var där och endast där som deras sammanslagna element kunde klyva tidens och sorgens fantom. Det var där och endast där som hennes far musicerade, med en ängel vid sin sida,

mamma.

Minna var övertygad om det.

Rastlösheten nästlade sig in i de frostade nätternas eskalerande tempo.

En tanig flicka. Allt lösare i fogarna där hon med knarrande kängor stegade tongångar, på väg till ett café, en spelning, en krog. En ung man som stod och spanade efter henne i gathörnet, såg henne komma och fick hjärtsnöp. Såg henne gracil, i hans gamla läderjacka som var för stor för henne, trasiga jeans och en fladdrig långskjorta med slitna manschetter. Håret som svepte takten under hennes rörelser, långt och vilt. En spelning som inte blev det de brukade bli, hon var uppjagad. Vid midnatt när hennes artonde år ringdes in skulle hon återta det som var hennes. Och det var värdelöst utan det enda hon ville ha. Minna accelererade och Markus sackade efter. Hon rasade fram genom låtarna, ty det var allt de blivit för henne, och hon lät Markus halta hörbart, ingenting han gjorde kunde hejda henne. Publiken tappade snart intresset, de levde helt tydligt inte upp till sitt rykte, den här illa klädda unga duon. Sorlet i lokalen steg och ur ölglasen rann intressantare tidsfördriv än ur de unga tu som helt uppenbart inte kunde synkronisera sina fingrar. Så Markus slutade spela och Minnas prestissimo jagade vansinnet och ilskan, det kröntes när Markus av medlidande slet hennes händer från pianot. Ja, av medlidande. Men även av skuld, av regnbågsskuld. 

Irja Liljeholm