Irja: Minna, del 9

 

Det var ett interludium. Ett mellanspel, en väntan på att få komma hem. Men kvinnan med det korta håret sade vid överlämningen att det berodde på hur det gick med mamma. Hon påstod att det var bättre såhär. Det fanns ju en lag.

Minna fördes till en familj på två vuxna och två tonårsbarn. Radhuset låg nära Minnas skola, det var ett modernt och ordnat hem där ingenting någonsin återfanns på fel plats. Minna upptogs i familjens gemenskap genom att hon fick egna sysslor, hon fyllde en plats, en funktion, det var meningen att det skulle ge henne en känsla av tillhörighet. Göromålen var schemalagda, schemat satt på kylskåpet. Minna visste på förhand vad som måste ske och när. Barn mår bra av det, sa fosterföräldrarna förklarande. Det fanns inget piano. Pianon stod inte på listan av krav för fosterfamiljer. Men Minna fick öva i aulan, det gick bra eftersom hon var duktig, ja när hon spelade ville man stanna och lyssna, hon fick öva om rasterna och efter lektionerna. Innan också. Och det gjorde hon. Hon fick dessutom träffa en riktig pianolärare en gång i veckan, det hade rektorn och fostermamman ordnat med. Alla menade väl, ingenting av det som skedde var av elakhet. Damen var långt, långt borta, Minna kunde ana henne. Hon kände saknaden efter henne i skalorna av moll. Sälta, längtan, men hon satt samtidigt fast i en rytm som fängslade och inte frigjorde, inte längre. Minnas ilska gick i dur. Hennes klangbotten hade förvridits, den hade nu enbart två element: Saknad och ilska. Moll och dur. Minnas naglar var kortklippta. Borstade rena från sorgkanter. Hennes hår låg inbäddat i tydliga flätor. Hennes kläder var gåvor, från dem, fosterföräldrarna. Kläder som liknade andra barns kläder och som luktade som andra barns kläder gjorde. De andra barnen studsade omkring henne och lekte och drog i henne. En av barnens favoritlekar var att hålla för näsan när de kom nära Minna, fastän hon faktiskt var som doppad i sköljmedel.

Markus var försvunnen. Deras sista fredag tillsammans hade varit allt annat än gyllene. Minna läckte snor och tårar när hon berättade för sin enda vän i världen om vad som hade hänt. Markus min när hon hulkade att de hämtat henne dagen efter hans besök, ja genast tvingade de henne att följa med. De bar henne ut. Hon klöste och rev. Damen pep. Men de bar henne, hon hade ingenting att sätta emot. Det fanns en lag om skydd av barn hade de sagt och ville vara snälla när de väl spänt fast henne i bilen ute på gatan. Hon fick en nalle och en daim. De visade henne att de var dugliga men att mamma och hon inte var det.

Och du som lagade pianot just innan jag togs ifrån det!

Markus blev blek.

Irja Liljeholm