Irja: Minna, del 19

 

Vi tittar på en svartvit stumfilm tillsammans:

Markus, en gänglig ung man med håret i ovårdade slingor, skeva glasögon, han är iklädd en stor svart rock med uppslagen krage till skydd mot en iskall blåst. Träden spretar med kala grenar, marken är dold av vit snö. Vi ser honom gå längsmed vindpinade stadsgator, olika städers gator, dörr efter dörr öppnas och klockor vi inte hör som hänger över dörröppningarna dallrar, vi ser kläppar slå mot mässing, gång efter annan. Vi ser honom kliva in i överbelamrade dragiga lumpbodar, lyfta knäckfruset bråte och inspektera det piano som dolts. Vi ser hans slitna kängor på polerade parkettgolv, vi ser dem vända om när pianofötterna kängorna stannar vid inte bär den varelse han letar efter. I filmen tinar vintern till pölar, aprilska stormbyar kastar sitt vanvett och tar med sig hans paraply. Han hukar i busskurer, stirrar ut genom tågfönster, sneddar över leriga veteåkrar. Han magrar, dunkla skuggor tar fäste i hans håliga kinder. 

Han färdas i en skraltig folka, långa, ödsliga vägar skuggade av prunkande lövkronor, en svettig armbåge med sårskorpa glider över det nedvevade förarfönstret. Ladugårdsloppisar och kyrkbasarer, auktioner och restauratörer. Tidningssidor med cirklar runt till salu- pianon, dörr efter dörr, piano efter piano. Och hösten kommer, och löven virvlar, de cirklar runt Markus där han allt senigare stretar mot ännu ett möte som inte bär frukt. Kvällar i tält, i kökssoffor, i små dragiga hotellrum, en TV med flackande bilder av en ung kvinna som reser sig från en flygel och bugar inför de stående ovationerna. 

Det är svart, det är vitt. Det enda vi hör är projektorns knastrande. 

Det vi tar med oss när det är dags att byta filmrulle är en bön så stark att den gnistrar lika intensivt som blicken hos den unge skavda mannen. Det är han som vet vem hon är, hur han kan vinna henne åter till dem båda, till oss alla, det är han som är hjälten, vår hjälte. 

Irja Liljeholm