Irja: Minna, del 8

 

Och sedan ägde förräderiet rum.

En artonårig ung man är nämligen fortfarande ett barn när pusselbitarna inte passar ihop och oredan skrämmer vettet ur en. Markus trumpna tystnad vid rektorns middagsbord kunde förklaras med vanligt tonårsbeteende. Men när tystnaden bakom den stängda dörren den kvällen höll i sig, tog rektorn över och var mamma till sin pojke. Världen är en stor och otäck plats ibland. Barn är små och ömtåliga, de behöver någon som kan hålla dem varma och trygga. Markus hade aldrig riktigt funderat på hur Minna hade det hemma. Han hade aldrig funderat på varför hennes naglar var sorgkantade, han kunde inte föreställa sig att det faktiskt var av sorg. Sådan som inte går att tvätta bort. Sådan som har blivit ett med en människa. Markus parti i denna aria var en koloratur av upprepningar. Skulle han berätta vad han hade sett för sin mamma? Skulle han berätta vad hans plåga handlade om? Fanns det inte vuxna som kunde styra upp? Varför hade ingen sett det Markus såg? Och samtidigt var han medveten om att man inte kan fly rakryggad undan kunskap som kräver ens ställningstagande. Så det Markus grubblade mest över, i all uppriktighet, var alltså den egna moralen. Var det ett förräderi, lämnade han ut en väninna, visserligen en liten väninna men ändå, han och hon skapade ett sällsynt libretto tillsammans. Det han inte ägnade en tanke gällde vad som skulle hända sedan. Att någonting skulle hända. Han var upprörd över Minnas omständigheter, över ödsligheten i den enorma lägenheten, över smutsen och flugorna. Han snuddade inte vid möjligheten att själv gå dit och städa upp. Om Markus, gossen, hade varit mogen att aktivt ingripa skulle han ha lämnat sin enkelriktade slinga och landat i en vals som istället malde åtgärder, uppföljning och konsekvenser. Men ack han var en bortskämd ung man vars nervbanor, de som förbinder tankar med handling och handling med följder, inte än var färdigutvecklade. Lika gott så, ty det han trängde var vackra drömmar fulla av musik och beröm. Han bodde i sitt jag och i musiken, så var det. Så när hans mor, som ju var rektor med ett professionellt ansvar, stod och suckade i hans dörr blev han arg.

Låt mig vara ifred! Ta ditt ansvar, du har ingen aning om hur Minna har det, inte en susning!!

Och så kom det sig, att socialsekreteraren med det korta håret och den numera lätt fläckade naturfärgade ryggsäcken stod vid Minnas dörr igen och inte lät sig motas undan den här gången.

Irja Liljeholm