Cecilia : 15 december – in i dimman

Dimman gled försiktigt in över landskapet. Intressant egentligen att morgon dimman alltid kom underifrån som om mossan eller Moder Jord själv andades ut. Och att kvällsdimman smög in i trädtoppshöjd, över bergens hjässor för att långsamt svepa in, sjuka neråt.

Hon satt under granen. Snidade in sigillet på den sista av alla pilarna hon täljt under dagen. Väglederskan och Villfarerskan hade varit vid hennes sida hela dagen, under hela skapandet.

En del av klanen hade helt enkelt spelat fotboll mot varandra hela den ljusa delen av dygnet. Skålat tack och farväl för den här gången eftersom de följande morgon skulle bryta upp för resans nästa steg.

Andra delar av den näst intill oräkneligt stora klanen hade dragit sig till sina ladda–själen-ställen för att samla kraft, inspiration eller bara vara.

Nidar och vargdamerna var inte direkt galna i fotboll. Det var mer deras kopp björkkåda att hänga i skogen, fläta pilbågar, tälja pilar och emellanåt ge sig ut på jakt ihop.

Lustigt egentligen – i staden var den ende jakten Nidar gav sig in i den på det bästa kaffet bland stadens alla småcaféer vilka växte upp som svampar i sur mylla.

Här var det jakten på legender, varandet i varje ögonblick, doften av lera, av kåda, av dimma, av åska, av snö, en oändlig lista av underbarheter som drog.

Fast dessa pilar och pilbågar skulle med på en längre tur än en dag på drift med vargflocken.

Villfarerskan kom och satte sig bredvid henne. Sniffade henne i vänster örat, borrade sina djupa ögon in i hennes, sade;

”Du vet att jag älskar och du vet att jag tycker du är suverän. Men snälla du, ramla av hästen oftare, gå på obanade stigar mera, skit i strukturen, lev!”

Väglederskan nickade instämmande.

Nidar reste sig upp. Skakade på sig precis så som hon lärt sig av ulvarna. Allt som inte behövdes mer föll av, ner i den multna marken.

Lätt. Hon kände sig lätt. Som dimman. Även om det var en lång väg att gå med Vidar, Allfadern och Ljusdrottningen sida vid sida så var de på väg. Utan att skynda var de på väg och på något sätt redan där.

Cecilia Götherström, 15 december 2017