Irja: Minna, del 15

 

Markus och Minna. Sida vid sida, fyra händer, musikstycken som ingjutits i märgen, sånger som helat och lugnat växtvärkens ilanden då för många år sedan, innan allt. Ånyo fraserade de samstämt tonernas sprittande sinnlighet. Den serena natten lade en skyddande mantel om deras axlar.

En vänskap föddes åter och ingenting blev sig likt.

Minna, med håret i oreda. En väv av silke som inte lät sig fästas med nålar, band, klämmor. En avig tröja. Fötter som virvlade en knirkande kanon mot igensnöade gator. Åren med de vita vintrarna var här, yrande snöflingor i kadensens flöde, klar, kall luft drogs ner i varma kroppar och släpptes ut igen i skrattande moln. Markus med armen om Minna, de famnade stadens nätter, bytte ut ett café mot ett annat, bara där finns ett piano. Hennes glöd när hon talade om pianot han lagat åt henne, det som hon längtade efter, hennes tillgivenhet när hon höll hårt i honom och de gled över isbarken tillsammans.

Minna trivdes med att ikläda sig nätternas kol. Hon och Markus laddade krogarnas klaver med vågade jazzsnöbollar fyllda av klassiska ouvertyrer. Publikens uppskattning, de mörka lokalerna till bredden fyllda av sammet och lump. Samtalen som under vargatimmen spann trådar mellan här och då när händerna fröjdat sig lösa från stim och da capo. Minna och Markus, de lärde kände stadens nattavärld och alla varelser som sökte dess boning.

Minna med håret i oreda. Hon kastade sig med ett tjut av befriat jubel in i nattens kreation. Hon lekte, äntligen lekte hon.

Men Minna var också magma, hon satte Markus värld i brand. Hon var ung, för ung, och han bar skuld, en stor skuld.

Markus brann, men han var även bunden av regnbågsanekdoten i sin hand. Dess färger hade djupnat, dess yta krackelerade, bubblade, osade, allt mer, allt ettrigare alltefter den första vintern ersattes av nästa.

Irja Liljeholm