Irja: Minna, del 20

 

Vi har bytt rulle i vår projektor, andas in nu, andas ut, håll kvar hoppet.

Det är en ny vinter. En vrålande vinter, vi hör den inte men vi ser den. Skogen är tät och mörk och hukar i snöstormen. Markus sjal slår i vinden, den rycks från hans hals och lyfter, svart bland vita snöflingor som virvlar utan att få fatt i den. Sjalen fastnar i ett knotigt träd, trasslas in i en kvist, på en gren intill blinkar en frusen kråka med burrig skrud tryckt mot barken. Genom grenverket ser vi Markus gå, framåtböjd och tyngd av snösjok och annat värre.

Andas in nu, andas ut. Håll kvar hoppet.

När han den här gången knackar på en dörr är hans ansikte blekt, istappar i det vildvuxna skägget. Samtidigt skruvas ljudet upp och vi kan höra hasande steg närma sig dörren inifrån. För varje hasande steg vi hör vrids färgen gradvis på. Han är verkligen blek, vår Markus, fast näsan är röd och snordroppen som dinglar seg vid den är synnerligen oattraktiv. Kvinnan som öppnar dörren känner vi igen. Hon är stabbigare än tidigare. Håret grått och kortklippt, glasögonen runda och inte helt rena. Hon bär inga skor nu, och ingen läderväska. Strumporna som korvar sig runt anklarna är stoppade, ingenting får förfaras. Den här gången ser vi ensamhetens teckning i hennes ansikte. Hos den som försökte göra gott och rätt och riktigt, hos den som söker pensionens tröst i en sommarstuga mitt i vintern, fångad av storm och iskyla. Det är så illa att rättfärdigheten flisat sig, alla hennes limningsförsök är förgäves. Varje dag i den där stugan står ett skamfilat piano ingen spelar på och vittnar om tvivlet hon känner. Självplågeri är vad det är, kanske ett djävulens redskap, ett minne hon inte blir kvitt men vill släppa. Hennes räddare, liksom vår, är Markus, den unge mannen med de kuvade axlarna. De som rätar på sig så snösjoken faller ner på mattan i den lilla stugan ute i skogen, snön smälter redan innan den når mattan, inte av stugvärmen för den är inte där, men av hans iver och lycka och av dånet från hans hjärtas slag: 

Äntligen, äntligen, äntligen!!

Irja Liljeholm