Irja: Minna, del 2

 

När Minna var riktigt liten sträckte hon sig upp på tå för att få fatt i de vita tangenterna. Hennes trubbiga små fingrar med allt som oftast ojämna, svartkantade naglar mötte den sjungande Damens toner. De var inte rena de heller, men de vibrerade skönt. Det som fanns runt omkring dem, runt om Damen och Minna, det suddades ut och blev overkligt. När Minna växt ett par centimeter till och näsan nådde över kanten så pass att hon även kunde trycka på de svarta tangenterna, då var hon och Damen redan goda vänner. Damen hoppade studsmatta genom klangfärgerna, och Minna trollades bort för en stund. Det enkla gamla pianot stod i en nisch invid skjutdörrarna som skilde vardagsrummet åt från matsalen. Båda var sparsmakat möblerade men rika på fruktflugesvärmar som svajade runt tomma muggar och tallrikar med beläggning, döda krukväxter och fläckiga handknutna mattor. Det fanns en stark längtan inom Minna, en längtan efter att inte frysa. Pianot var hennes värmekälla, Damen öppnade sin famn för henne. Jag tror faktiskt så här i efterhand att deras törst till varandra var så stor att deras öron knölat ihop sig för det fanns inte en ton i det där gamla ärvda pianot som stämde. Men varje notlös ton fyllde upp det skamfilade rummet där det höga taket och de stora ytorna gjorde det ett par grader för svalt om sommaren och åtskilliga grader för kallt om vintern, varje tonkedja tryckte klingande undan de envisa flugorna och skakade loss döda blad från torra krukväxter.

Det fanns en tid innan Minnas minnen när växterna levde, när tallrikarna var rena och stod i nätta travar jämte koppar och glas utan sprickor och skärsår. Ibland försökte Damen visa henne den tiden. Då fick Minna öva skalor och använda alla fingrarna fast ett i taget. Inuti skalorna fanns ett mönster av logik, en tidsföljd där en öronutvikande rikedom kunde anas. Damen sjöng att det funnits en famn, en som fanns till för Minna, inte bara en famn som hon var till för. Det var svårt att föreställa sig mamman i sovrummet utan sängen som rustning och med glitter i andetaget. Minna ville gärna tro att en sådan tid funnits men ibland trodde hon att Damen berättade skrönor. Ändå hoppades Minna att tiden kunde gå igen. Som en skala, en sådan som stiger och dalar. Ibland med bara vita tangenter, ibland med bara svarta. Eller i en härlig blandning, upp och sedan ner.

Det här var Minnas klangbotten, och sådana är viktiga, formande. 

Irja Liljeholm