Irja: Minna, del 11

 

Den milde mannen, han som för länge sedan rest till det mest tätbefolkade riket av dem alla, han som enligt Damen hade hållit Minna i kärlek och spelade så att stjärnorna och månen och solen klev in i rummet samtidig, han som fick vara pappa alltför kort. Han skickade en enkelbiljett till Minnas sorgsna mor, hon löste in den, det gjorde hon.

Knackningen på Minnas dörr den kvällen, när hon öppnade dörren för det mest oåterkalleliga beskedet av dem alla. Ömheten i fostermammans blick, armarna som famnade luften med tröst som inte var giltig. Den dubbla eggen. Detta var en bekräftelse på att rätt åtgärder hade vidtagits.

Bröstet imploderade. Lemmarna petrifierade. Dån, likt rullande vågor mot en klippvägg, vågor som slog och slog, rullade in och slog. Minna, en fånge i lagen. Minna som var övertygad om att hon kunde ha hejdat resan. Minna, flickan som ville forma och formas av musik och koka te och mikra färdigmat och krypa ner under täcket med kramar till sin ledsna mamma. Istället, mot sin vilja, fördes hon in i en färdigform av rutiner och stävjande struktur.

I skolan viskades det, i lärarrummet spreds rykten. Lägenheten hade sålts av en förvaltare, tömts. Det skvallrades om vad som hade sålts, en del på dyr auktion. Tavlor, minsann. Äkta mattor. Vaser.

Ett piano?

Det mumlades om Minna, hon skulle få tillgång till oanständigt mycket pengar när hon blev myndig. Bara hon inte blev lat av det, ja än mer tillbakadragen, suckarna var sorgsna, samtidigt menande.

De visste plötsligt allt om Minna, flickan som de aldrig lärt känna.

Men deras dimension var inte hennes.

Det här handlar om vår Minna, som ibland var så het av längtan att hon brann, som ibland var så försiktig att hon frös till is och splittrade varandet.

Tom nu. 

Irja Liljeholm