Cecilia : 17 december – Liten Eld

Det frasades runt dem. Eldkloten från Elddrakens fräsande flög runt, högt, lågt, överallt.

Småväxt budbärare med stor förmåga skulle skickas ut. Han skulle ta sig igenom portens tjocka tåga innan själva portalerna öppnades.

Elddraken gäspade stort. Ur röken efter att hennes gap stängdes lyfte en liten guldspranklande rörelse. Först liknade den en glittrande fe. M en så skingrades molnet och konturerna blev tydligare.

Ihärdiga ögon, lång panna, guldfärgad nos, pärlvita hörntänder omfamnade underkäken. Eld, stjärndis, guldpuder vispade runt så fort den lilla varelsen rörde sig. Han hade dubbla vingar, nästan som en trollslända. Tassarna hade långa klor av ametister. Det var ingen tvekan om att det här var en drake. Till.

Han flög runt, över, förbi alla. Varenda en i hela processionen. Det var som om de alla, en för en, gav honom en bit av sitt varande, en bit av sin kraft samtidigt som de fick tillbaka en bit av fyrande intensivt fokus med en otrolig vilja inifrån.

Swiisssssss!

Framför de fyra i förgrunden, precis bakom Ärkeänglarna, svävade han näst intill stilla i luften.

De nickade mot varandra. Därefter fräste han iväg. Uppåt, över Ärkeänglarna, i rak linje mot fjordens öppning, mot porten, där Hari den Store, Hästfolket och de sista gröna småjättarna väntade.

Det var Liten Elds uppdrag att ta sig igenom tiden, igenom grindar, över de sista hindren, tänja upp ögonen på de som i alla fall var halvvakna där på andra sidan.

Åt de som var vakna var hans uppgift att borra in en av sina ametistklor rakt in i hjärtregionen för den sista lilla kraftinjektionen som behövdes.

Det var mycket att hinna med för liten budbärare på kort tid inuti den sidan där tiden hade så mycket makt. Makt som växte varje sekund för att en så överväldigande lejonpart av människosläktet gav den makten till tiden om och om igen.

Medan han flög som en spjut genom luften här i Alltet laddades han upp med en skärpa som han aldrig ens känt tidigare.

Cecilia Götherström, 17 december 2017