Ann-Charlotte / Mogen / 20 december

Spetsiga öron tofsar,
guldfärgade manar, 
vaksam blick 
knivskarpa klor,

vaktposter vid urbergets mynning, 
sedan urminnes tider, 

klocktornet klämtade, 
askan ströddes med vinden, 

utbränd den som ger utan att mottaga, 
fattig den som tar utan att ge, 

hans svek, 
hans avvisande, 
han som hade tillryggalagd tusentals mil,

Elfrida nyckelpigan hade navigerat allena, 
omsorgsfullt, 
varligt, 
som hon vårdat de två små omogna själarna,  

han hade skalat av sig faders gestalten, 
en gång långt tillbaka i tiden,
kappan han burit hade blivit för stor,

Elfrida den sköna, 
den vackra, 
hon hade skrikit förgäves, 
hon hade gråtit i stillhet, 

se ruinen,
på andra sidan, 
förbunden med urberget, 
enkom genom underjordiska gångar,  

förmultnad kompost hög,
skalbaggen Manuels föda, 
att dela, 
att ge, 
åt vilsen katt,

hans utsiktstorn hade vridits,
nu såg han detaljer som tidigare inte funnits,
de projicerades likt korniga bilder,
förstorades på kikarens näthinna, 

Svarttass var på intåg, 
i släptåg hade han två vackra mogna själar,

de hade följt flödet, 
nu var de rustade, 
Manuel var redo att ge och att mottaga. 

Ann-Charlotte Molin