Irja: Minna, del 13

 

Minna började bli en efterfrågad ung musiker. Speciellt under decembermånaden, en månad av tätnande mörker och bitsk kyla, en månad då människorna lyssnade efter ljus och välkomnade skönhet i alla dess skapade former, en månad skarp av brist på fågelsång, lövträdsskugga och solburna svettdroppar.

Minnas musiklärare var vegetarian. Det kan tyckas helt ovidkommande för den här berättelsen, var det inte som så att han unnade sig en korv om året. En enda korv. En Luciakorv. Så efter repetitionerna inför Luciadagens elevframträdande tågade han under lätt samvetsnöd men djupt förväntansfull iväg till stans bästa Sibylla.

Framför honom i korvkön, där i kvällens råa kyla stod en ung man och hoppade åkarbrasa. De kom i samtal de två. Jag tror att Lucia, hon som frambär ljuset, en sibylla i ordets sanna mening, jag tror faktiskt att hon hade orkestrerat detta möte mellan två pianister, den ena redan i förväg stolt över det musikaliska geni han skulle presentera på konserten dagen därpå, den andra med en fördröjning i sitt anslag sedan den gång han delade en mörk visshet med sin mor som även råkade vara rektor med ett professionellt ansvar.

Jo, det var Markus som stod där och huttrade i korvkön. När konsekvenserna av hans moraliska blödighet, hopplösa dilemma och slarviga ställningstagande blev tydliga för honom hade han flytt iväg på en långresa i Sydostasien. Efter Sydostasien åkte han till Amerika och studerade. Han hade bollat historien om den sårbara flickan så många gånger under åren att den blev en vacker och rörande anekdot. Historien om Minna var numera en del av regnbågen som utgjorde hans förflutna. Så när Markus denna kväll huttrade i korvkioskens kö och kom i samspråk med den något bedagade men av korv och konst begeistrade musikläraren, klev anekdoten ner från regnbågsvalvet och lade sig i hans öppna hand. 

Irja Liljeholm