Ann-Charlotte / namsdag / 18 december

Vädurshornet ljöd sin djupaste bas ton, 

samlade urbergets anförvanter,

dagen skiljde sig nätt ifrån natten, 

skingrade månens slöjor, 

Imra sjöng å drömmars väsen, 

om årstidernas samspråk, 

om kulturernas rikedom, 

om änglars mod och envetenhet, 

namnsdag til ära, 

omringad av naturens kraftiga magi,

firad med soliga stämmor, 

de fyra väderstrecken förenades, 

i samma ögonblick som 

Engla- Mia mottog gåvan, 

hennes speciella dag

så annorlunda, 

så särpräglad, 

ingalunda fest i människovärld, 

likt en solfjäder, 

svetsade åren som gått, 

kärlekens trådar löpte fritt,

flödade i all sin bräcklighet,

en symbol, 

på pränt, 

Elfrida’s alster,

skriven vart år,

på denna dag, 

i Engla’s bortavaro, 

med intention att mötas i mellanrummet,

ett tecken av beröring, 

i avståndets oförändeliga rörelse,  

hennes rötter, 

blottades, 

till akkompanjemang av regnbågsfolkets pulsslag.

Ann-Charlotte Molin