Irja: Minna, del 10

 

Rektorn bad Minna att spela på julavslutningen. Hon var ju så duktig, sa rektorn stolt, en stolthet som kom sig av att hon lät Minna spela på skolans piano närhelst hon ville men också av att rektorn var med och betalde musiklärarens insatser. De gjorde så gott de kunde, allihopa, för den stackars flickan. Många bäckar små…

Chopin excerserade mellan fingrarna. Damen skulle ha hött med sina, om hon varit med. Minna spelade som hon hade lärts, det kändes mekaniskt. Alla föräldrar och barn applåderade ändå, de applåderade närhelst de kom åt och därför även mellan satserna, de förstod inte att de bröt tystnaden som var menuetternas fond. Minna var finklädd, hennes välmenande fostermamma hade gjort sitt bästa. Nätta lackskor trampade på pedalerna när läraren sagt till henne att trampa. Fingrar klättrade där noterna klättrade. Själen sackade efter och Damen saknades. Minna längtade hem. Hon ville sitta vid mammas säng och smeka hennes svettiga panna. Vem skulle ge henne te och kex nu? Vem skulle värma måltiderna som levererades tre gånger i veckan? Vem väntade tillsammans med henne på att viljan till livet skulle återvända? Vem fanns där för att vaka så att viljan till döden inte kom in i rummet?

Så Minna spelade Chopin som Chopin inte borde bli spelad. Takt efter takt efter takt. Hennes händer, kalla ackord, perfekt anslag. En man hostade gurglande och länge i publiken och Minna kom av sig. När hon dolde sitt misstag med en egen passage glimrade Damen plötsligt till där i botten av klaverets strängar. Som om Damen väntat på henne i sitt ide. Minnas fingrar mot tangenterna, de tangerade hennes fingertoppar och hon sökte efter vägen in. De lyssnade efter varandra, Damen och Minna, där fanns ett eko av en närande melodi. Minna ville möta Damens stämma, hålla fast vid den. Men den var svårfångad och otydlig. Hon ökade takten, sprang över tangenterna, jagade efter Damen, andfådd rusade hon efter henne. Minnas röda kinder, hennes tårade ögon. En hunger vi inte sett på alltför länge. Men det var lönlöst. Damen var borta lika oförhappandes som hon kom fram. 

De applåder Minna fick på slutet var förvirrade. Barnen och deras föräldrar hade förmodat en berättelse i den märkliga avvikelsen. De sporde en storm i det opassande, felaktiga crescendot. Vad gjorde flickan?

Det var inte rätt, men det lät riktigt. 

Irja Liljeholm