Camilla: Nyponprinsessan 7

Sagan berättar om en vargflock som flög genom urskogar och dalgångar.

En varghövding som visste att mörkret var svårbesegrat men som också visste att det var hans, deras roll i den enastående sagan, att offra allt för att bjuda motstånd.

Månens skimmer regnade ner över familjen som rörde sig som en kropp, ett hjärta, i hisnande hastighet genom Saraliens utkanter. De närmade sig Marr med sina murar, väktare och vapen.

Legenden berättar att Maneet var förberedd. Han lockade in hela flocken i en gång mot stadsporten, som sedan tändes på. Hela Aros familj befann sig i den. Deras enda rädsla. Flammande lågor.

De flesta lyckades ta sig tillbaka med brännsår och svedda pälsar. Det sägs att Aro såg en brinnande balk falla, puffade sin syster mot utgången för att sedan invänta regnet av gnistor och splittrat trä.

Flockens förtvivlade ylande, med gråtande hjärtan, steg mot samma måne som följt deras resa.

En jätte föll. Kanske föll han för att mörkret är så kompakt. För att Maneet hittade ett sätt att förgöra de som beskyddar våra ljuskällor. Eller kanske föll han för att hans hjärta var stort nog att vara ljus på just det sätt som sagan krävde.

Den vackraste ledaren, som visste att Luna måste återvända, fångade elden. Älskade sin familj bortom tillfälliga mörkerfigurer. Visste sin plats som ljuskonung.

Tro inte att hans flock kom hem bruten. De var skadade och utmattade, oändligt sorgsna och stoltare och vackrare än någonsin.

Sagan berättar om en kväll vid lägerelden, när marken blir tung av alla fällda tårar för Aro. Den kvällen för hans familj hans budskap vidare.

”Det finns ingenting som är vackrare än att spela sin unika roll i den stora Sagan om Saralien.”