Irja: Minna, del 7

 

Minna och Markus hade övat närhet, anslag och stämma under nästan 120 fredagar tillsammans. Det enda som stört deras rytm var fredagarna då skolbyggnaden var tillbommad utan en villig vaktmästare med nyckelknippa att chartra, eller när en av dem, nåväl, det var förstås alltid Markus, var ivägtransporterad på semesterresor. Det blev, alltefter fredag efter fredag lades i skattkistan, en växande utmaning för den unge mannen att finna på saker han kunde lära ut till Minna. Han fascinerades av hur hon fick pianot att vibrera, ja på något vis skorra, som om hon lockade fram en egen tonart ur det. Hans mor rektorn lovordade hans altruism vilket var störande, för han visste ju att det inte var så det var. Han fick ett lika stort utbyte av dessa fredagar som Minna, kanske större.

En av de där gyllene fredagarna, en av de sista innan Markus slutade gymnasiet och var lätt av drömmar och frihet men samtidigt tung av ovisshet, då lyfte han på locket och visade Minna hur ett piano ska stämmas. Det var något hon aldrig hade funderat på tidigare, men som öppnade upp nya möjligheter. Gick det att få liv i hennes stumma A och suckande C i pianot därhemma? Hon blev ivrig och ställde frågor. Därför undrade Markus välvilligt om han skulle följa med henne hem och se om han kunde stämma pianot åt henne. Allt Minna kunde var att känna hopp. Hon tänkte inte på mamma i sängen, på det solkiga i den ensamma lägenheten. Tänkte inte alls på att det kanske var något man inte bör visa upp, inte ens för den enda vän man har. Minna hade enbart pianots nya möjligheter i tankarna. Så de gick iväg tillsammans. Minna skuttade bredvid Markus som fick anstränga sig för att gängligt hasa, fast med studs, det gick inte att låta bli. När det udda paret nådde fram till den pampiga portiken med guldornament och marmortrappor blev Markus lite fundersam. Hade den här lilla tjejen med de sorgkantade naglarna och den fantastiska talangen ett hemligt liv? Han hade väntat sig en vanlig lägenhet. Minna låste upp porten och förde honom uppför trilobitprydda, breda trappor med fönsternischer så renputsade att man blev rädd att ge dem fettfläckar bara man beundrade dem.

Markus klev in i en enorm lägenhet där tiden stod stilla. Han förundrades över dammiga kristallkronor och fläckade persiska mattor. Över alla rum, alla stora fönster med fördragna gardiner. Och han räknade tallrikar, plastförpackningar med rester av färdigmat inuti och viftade undan fruktflugor. Han stämde även pianot som var en vacker varelse när man väl fick liv i det och bortsåg från dess skamfilade skal. Han fick liv i A. Och i C. Damen studsade när hon kände motståndet. 

Men som sagt, han såg sig omkring också.

Minna satte sig att spela som han aldrig hört henne spela förut, men trots det lämnade svårmodet honom inte. Det här gick inte an! Minna märkte det inte, damen märkte det inte, de dansade och dammet yrde fritt i det som var en sal, inte ett vardagsrum.

Och fast Markus hörde, kunde han inte bortse från vad han såg. 

Irja Liljeholm