Cecilia ; 2 dec - Steget

”Healing” stod det på displayen på smartphonen.

Staden var insvept i samma dimma. Riktig tåga som farfar kallat den. Hennes fotsteg klapprade genom gummisulorna på kullerstenarna. Samma rytm som trummandet.

En sväng till den brokiga marknaden.

Hon log när hon såg honom där borta bakom ostar och pepparkakor. Stort, vitt , krulligt burr av hår. Stålbågade runda glasögon. Något vildvuxet skägg. Röd täckjacka. Mörkblå chinos. Nedslitna bruna kängor. Ingen verkade känna igen honom där han rörde sig genom folkmassan. Men hon gjorde det.

”När jag är i samma ålder kommer jag att låta mitt hår växa alldeles gråvitt och vilt precis som honom”. Hon tog ett litet glädjeskutt. Hon hade precis bestämt sig för att leva minst så länge som det.

 ”Jag kommer att gå här på marknaden, kanske i en annan by, en annan stad eller till och med en annan tid, smådansande, leende, gråsprängd”.

Knappt hade den tanken gått sin gång förrän hon hörde kyrkklockorna klämta bakom dimhöljet. Lät de inte lite dovare än vanligt? Klappret från fötterna lät annorlunda det med. Det var inte ens dovt. Det var borta. Marken under fötterna kändes snarare som stampat jordgolv än gatsten. Som en väl nött  skogsväg i myllan.

Marknadsstånden såg annorlunda ut de med. Dofterna var klarare, starkare. Vinterluften liksom mer vintrig. Granrisdoften liksom mer kryddig, mer äkta på något vis. Inga avgaser i luften. Inget ljud av tingeltangel. Ingen doft av sockrad kanel. Hennes kjolar svängde runt benen.

Vänta lite…

Kjolar?

Hon vände blicken ner mot benen. Två lager kjolar. Eller var det en klänning? Mossgrönt och grått vadmal nådde till anklarna. Fötterna var läderburna. Klädda med det mjukaste, varmaste läder hon någonsin känt. Sulorna av dubbelt material, mossfyllda, ombundna med smala, björkinflätade skoband.

Händerna letade sig upp till hennes axlar. Precis nedanför, under något som inte kunde misstagas för något annat än en slags mantel satt två runda, kalla metall broscher vilka fäste vid en sjal eller liknande som räckte ner till livet. Livet , som var omcirklat av en smidad, bronsglänsande kedja, med mesta tyngden över höger höft. Där dinglade något i samma takt som varje fotsteg – ett massivt, brett, långt svärd. Hon placerade handen. Lät den vila på skaftets hölje. Som om hon aldrig gjort något annat.

Cecilia Götherström, 2 december 2017