Cecilia; 8 dec – Spottande magma

Ong Sohang. Ong Sohang. Ong Sohang.

Mantrat skaldade genom bergskedjan. Den högsta, den bredaste, den vassaste, den mest oövervinnliga, den mest ogenomgträngliga och ändå så mest inbjudande bergskedjan i världen. På planeten. Den som kallade till äventyr, till insikter, till det outforskade.

Ong Sohang. Ong Sohang. Ong Sohang.

Mantrat vibrerade uppåt, utåt, neråt, inåt. Djupare och djupare ner i jordskorpan. Borrade sig igenom ner till magman. Där flöt Ong Sohang samman med bubblande, spottande, het magma. Magma som fräste sitt eget mantra – Tssst, tssst, tssst, ong sohang, tssst, tssst, tssst, ong sohang.

Hon rörde på sig där djupt inne i kärnan. Hörde hon rätt? Var det bergatrollens trummande som rytmiskt lät denna sång ta sig igenom kokande lava? Lät den anlända i hennes inre  i hennes kokong, i det djup där de jobbat övertid de senaste 4000 åren för att stoppa det som nu skulle ske? Eller för att förbereda sig?

Den sista striden.

Eller det stora öppnandet?

Ong Sohung.

Tssst, tssst, tssst. Hon väste. Fräste. Flaxade ut sina vingar. Krängde på sin nacke. Slog eld i ögonen. Visade tungan. Öppnade strupen. Hon vrålade. Vrålade ett ljud starkare än alla oceanstormar ihop. Istappar föll. Fönster spräcktes. Flygplan steg 1000 meter extra för att sedan vändas upp och ner, skakas om och inom ett ögonblick vara tillbaka i kurs som om ingenting hade hänt.

Vrålet spred sig, stormade upp, tssst – tssstade sig genom alla mineraler och beståndsdelar på planeten. Kärnan skakade. Magman bubblade, gav vika.

Elddraken var vaken. Mamma Jord släppte ut hennes sista nästlade stjärna. Ett skott av förödelse, ett andetag av sveda. Hon som stod eldig i stridens hetta, hon som värmde när det blev kallt.

Och kallt var det. Inte gemytligt vinter, snö och julljus kallt. Nej, kallt på insidan. En kyla som inga stearinljus i världen kunde luckra upp. En kyla som bara kunde brytas inifrån.

Ong Sohung.

Hon nådde skorpan. Jordens skal, likt den hårdnande kanten på gårdagens limpa som lämnats utanför brödkorgen. Det sprack. Det rörde sig. Det bullrade.

Hennes vrål gick över i mer melodiöst ljud. ”Stilla natt, heliga natt”.

Stilla som i sinnet. Natt som när allting lyssnar. Helig som i Hel. Hel. Modergudinnan. Hel.

Cecilia Götherström 8 december 2017