Cecilia : 18 december – Mora och Fara

Det närade sig det åttonde tidevarvet av nuvarande period i denna dimensionen. Men det verkade som om ingen märkte det.

Julstress och julstök. Hela bunten sprang runt för att hinna till något som uteslutande handlade om att vara här och nu, att ta emot det som bjöds. Och det bjuds ju alltid något. När man ser det.

Liten Eld flög runt som ett jehu innan han förstod att han fastnat lite grann i energin här. Att den faktiskt blev klibbigare och kletigare ju mer man nästlade sig in. Att även liten smartaste draken i alla världar kunde trilla dit.

Han hejdade sig. Landade. Satt där. Högt upp på statyn upphöjd vid avenyns slut, där den var som bredast. Som från medelpunkten i en snöstjärna bredde sig alla stadens avenyer ut ur denna mittpunkt markerad av stora stenblock. Hieroglyfer på latin smyckade sockeln till tre män och en kvinna till häst. Mitt i pannluggen på den största hästen satt han. Såg. Skådade ut över galenskapen. Klistret.

Allt detta glitter, alla dessa ljus, all denna ljuva musik, och ingen stannade.

Ingen utom… Vänta nu!

Där, på parkbänken, utanför det hippa kaffehaket satt ett äldre par. Han med krullvitt skägg räckandes nästan hela vägen ner till kulmagen. Hon med runda, vitsprängda flätor inbundna med rödfärgade sidenband. Båda bar de samma modell glasögon, som om de fått mängd rabatt hos optikern.

De höll varandra i ena handen. I den andra hade de varsin mugg varm choklad med extra gräddglitter, skrattandes eller snararare skrockandes i kör. Ögonen glänste pillimariskt, magarna rörde sig i takt med skrattets skummande.

Som om de visste precis var han satt vändes deras blickar åt hans håll. Rakt in i små drakögon låste de sig fast.

Paret viftade åt hans håll, kvinnan vinkade, ropade ; ” Liten Eld! Kom hit! Kom ner och sätt dig här på ryggstödet mellan oss. Jag ber Pappa J att gå in och beställa en mugg med grönt, guldspäckat julte till dig! Du är ju säkert mer än törstig efter dina ofrivilliga strapatser i stressträsket efter din resa hit.”

Liten Eld sträckte på vingarna, kände vinterluften under ytan, krullade upp tår och klor, gled på väldigt nätt lokal snöstorm ner mot paret.

Cecilia Götherström, 18 december 2017