Cecilia ; 5 december – Urhjulet

Väglederskan klev fram först. Hennes lena, vita tassar närmast svävande över frostgräset. Huvudet lågt, gungande, som om hon kände, doftade, fram vägen och atmosfären ur hennes eget väsen. Hon var stor, kraftig, närvarande samtidigt som hon var tänger och mjuk. Kärleksfull med intensitet. I varje spår hon efterlämnade stod kärleken som ett avtryck kvar länge, länge.

Hennes gula ögon låste sig fast i hans. Han tog ett djupt andetag.

”Bjuri var hälsad” hördes en sjungandes röst ur lövverket. Mjuka hovar sjönk ner i stadsskogens dimhölje som täckte rimfrosten.

Hästfolket! De hade kommit för att hämta upp honom. Det var dags. Det här var inte en vanlig nattvandring med träden, rävarna och annat knytt som bodde i och stärkte parken. Annat knytt som flyttade in i hoper i de stora stadsskogarna och spred sig via mindre parker, alléer , enstaka träd till balkonger, terrasser och altaner vidare in hos de människor som lämnade dörrar och fönster öppna för att kunna njuta av fågelsången trots trafikens dunder.

Mera prassel. Eller var det rätt ord? Bredvid Väglederskan, näst intill Hari den Store av Hästfolket, tassar större än Bjuri någonsin sett. Guldlejonet. Or. Han snusade mot vinterluften på samma sätt som Väglederskan, tog sig in i Bjuris blick, i Bjuris hjärta. ”Vilket häftigt, vackert, kraftfullt ögonblick ”, hann Bjuri precis tänka.

Skutt, hopp, hopp, skutt! Ut ur frusen bokskog i staden flyttfjädrade sig en gestalt likt en kvinnlig Peter Pan. Klädd i silverpuffar och fjäderflätat ljusblåttgrått hår. Pilbågen över ena axeln, koger med granatfärgade pilar glänsandes över den andra, ametist smyckad koger rem. Småjättarnas främsta anförare KLiv.

Bjuri bjöd de att sitta ner ihop. Hari, Kliv, Or och Väglederskan satte sig i en cirkel, var och en vid ett väderstreck. Hari´s stora vita springare höll vakt mot norr.

Cecilia Götherström, 5 december 2017