Irja: Minna, del 4

 

En dag ringde en envis korthårig kvinna på dörren. Minna uppfattade henne som envis redan innan hon öppnat dörren, eftersom kvinnan därute i trappuppgången ringde på längre än någon tidigare hade gjort. Kvinnans breda näsa stöttade ett par runda glasögon som förstorade hennes skelande ögon, hon knöt och knöt om sina torra rödflagande händer som såg ut att göra ont, hon bar på en ryggsäck i naturfärgat läder och hon stod i stadiga skor, de vida byxorna gav hennes siluett en fyrkantig bas. Minna släppte inte in henne, men ståendes på tröskeln fick hon veta att hon missat att skolan startat och att det var en plikt och att hon skulle vara med i den. Kvinnans röst var irriterad, leendet hon gav Minna kunde inte ha lurat en treåring. Kvinnan ville prata med mamma och fastän mamma låg inne i sovrummet och försökte sluta finnas till, så sa Minna att mamma var ute på ett ärende. Vilket ju, när Minna tänkte efter, på sätt och vis var sant. Kvinnan lämnade ett brev till mamma som skulle förbli oläst, och sa att Minna från och med nu skulle gå i skolan varje dag klockan åtta och tjugo. Så Minna började göra det, för att slippa fler besök från den där redbara personen. Det kändes inte som om hon var någon man kunde ignorera och undvika.

Det tog ett bra tag innan Minna listade ut när åtta och tjugo började och att man inte skulle till skolan mer än fem dagar i rad. Och sedan tog det ytterligare ett tag innan hon listade ut vilka de fem dagarna var. Innan hon kunde veckodagarna och klockan  tog hon till vana att gå dit varje dag i gryningen, för säkerhets skull. I skolan kryllade det av nyfikna, stojande barn och av vänliga, lätt uppgivna lärare. Minna upptäckte snabbt att hon inte var som de andra barnen. Hon saknade deras självklarhet, de saknade hennes hemligheter. De verkade göra allt på utsidan. Att som Minna sitta tyst i ett hörn och låtsas vara hemma med Damen fungerade bara i korta stunder, snart var en lärare där och skulle dra i hennes uppmärksamhet. Eftersom hon var annorlunda fick hon träffa en doktor som inte kunde hitta något annat fel på henne än blyghet. Och så fick hon träffa en kurator som ville att hon skulle leka med dockor. Hon kände det, hur de vuxna snurrade omkring henne med antennerna på spets. De ville hitta en diagnos att sätta in henne i, så att de kunde hantera henne. Blyghet räckte inte som förklaring, att kalla det sjuklig blyghet lättade lite på trycket, men inte tillräckligt.

De  vuxna hade siktet inställt på att hjälpa barnet passa in.

Irja Liljeholm