Camilla: Nyponprinsessan 14

En snårskog av vuxenben och leriga skor. Mannen hon följer har en huva, hon kan inte se hans ansikte. Det är många som bär huva i Marr. Som om man inte får synas. Rädsla hänger som tunga dimslöjor i de trånga gränderna.

Trappor, mera trappor, en höjd och stenhus av ett slag som aldrig funnits i Saralien.

De går och går, utan ord. Då och då tilltalar någon mannen på ett för henne okänt språk. Han svarar, visar då och då ett papper och pekar mot korgen han bär med rotfrukter och rensad svamp. Plötsligt öppnar sig virrvarret av gränder till ett brusande marknad. Sorlet stiger. Fler människor än Aila skådat i hela sitt barnaliv.

Trots allt hon ser av tyger, frukt, kött, frön, ljus, honung, nötter, bonader och skinn, vill färgerna inte spraka och gnistra i Marr. Det är som om allt är suddigt och dovt. Hårda, stötiga röster gör affärer.

Plötsligt befinner de sig i ett slags tält. Mannen hukar, tar av sig huvan och lägger pekfingret över munnen. Aila tappar hakan när hon ser hans ansikte. Guldblonda lockar, som solen! De blåaste ögon hon någonsin sett.

”Det finns alltid onda människor som lyssnar i Marr.” Han viskar.

”Vem är du?”

”Du behöver inte veta mitt namn. Mitt hjärta bor i Saralien men jag bor här, för att kunna beskydda de som behöver det. Vi har inte mycket tid. Vi måste få dig till den person som kan föra dig till Luna. Stanna här. Jag måste ge mig av. Mot kvällningen kommer en kvinna och hämtar dig.”

En våg genom tältduken och han är borta.

Ensam.

Runt omkring henne surrar marknadslivet.

Hon sitter på en matta i ett fuktigt tält och försöker låta bli att tänka alltför mycket. Efter långa elastiska minuter som blir timmar växer rastlösheten i bröstet. Försiktigt viker hon undan den tjocka tältduken, bara en smula. Överallt rörelse, som en bikupa fylld av arbetsbin som surrar och knuffas och köper och säljer. 

Ingen tittar åt hennes håll och det finns flera tält precis som detta. Hon känner sig ganska lugn i den här hemliga kojan som någon har ordnat åt henne.

Det är bara en sak som inte stämmer i den surrande massan. En grupp soldater i rustning rör sig inte alls villerkulligt som de andra bina. De går i en käpprak linje, utan att surra och utan att vimla…rakt mot hennes tält.

”Nej.”

”Nej.”

”NEJ!!”

Snabbt kryper Aila under tältduken på andra sidan och ger sig in i vimlet.

På avstånd hör hon hur soldaternas järnrustning rasslar för varje steg de tar.