Irja: Minna, del 17

 

Det var en morgon med gammelfrost, stel och omedgörlig var den, fläckad av avgaser och hundbajs var den. Minna vaknade i Markus armhåla. Som oftast denna den sista av deras snöpudrade krogvandrarvintrar undrade hon om han hade sovit, han låg så stel, så rak, så otillgängligt upptagen av sin egen puls. Hon drog honom ut ur morgondimman, öppnade det vassa ljuset som skar och bländade och glaserade det med orden:

Det är min artonårsdag idag.

Hon visste att hon inte kunde återta det som var hennes, hon var tom på kraft efter gårkvällens vansinneslibretto. Trots det knastrade hoppet fåfängt i kotornas fästen, det enda som höll ihop henne nu. Med pengarna artonårsmandatet innebar kunde hon denna dag köpa ett eget magiskt piano, ett som var hennes, ett som skulle ge henne tyngd och kraft och… ett eget hem.

En bakelse på ett konditori som hon lät stå orörd.

Tio välsorterade musikaffärer, fler än så fanns inte i staden.

Minna spelade på alla pianon som såldes, expediter flockades med beundran och försäljningslystnad. Minna luckrades upp, fingrarna tappade spänsten. Som om hon gled allt längre bort från Damen, som om hennes dröm och längtan inte var giltig nog att uppfyllas.

Pianot. Hennes fars piano. Hennes mors sång, likt bjällrornas klang under julnatten. Hennes Dam.

Fanns inte att köpa.

Regnbågsanekdoten sprack. Allt Minna ville ha var sitt piano. Allt Markus ville ha var Minna. Markus var en vuxen man. Han kunde förbinda tanke med handling, handling med konsekvenser. Ändå grävde han en ny ravin. Han berättade om sin skuld till henne.

Nu bar även hon vetskapen.

Och fastän hon lade ett kronblad på hans kind och sa: Det var inte gott att bo i sorgens högborg. Det var inte gott att vara bunden till saknadens brunn. Tänk så liten jag var. Mitt inre var så hett av längtan att jag brann, när jag brann ut var jag så försiktigt att jag frös till is och splittrade varandet. Jag hade inget mellanting, ingenting som var mitt utom det. Och det som gått sönder kunde ingen laga. Men bara för att det inte kunde lagas, betydde det att jag skulle lämnas kvar bland skärvorna? Det fanns inget rätt och inget fel. Och ingen bar skuld. Inte hon, inte han, inte du. Inte jag. Och fastän hon lade handen mot hans kind kunde ravinen Markus grävt åt sig och öppnat åt henne inte läkas med kärlek. Ty Minna visste nu med säkerhet att det inte var beständigt att viga sin tillit till någon annan att vårda. Dessutom dög det inte längre att skjuta sin framtid åt sidan för att leka.  

Irja Liljeholm