Ett djupt lod.
Någonting som långsamt vänder riktning på ett skepp som känns enormt och samtidigt osynligt och lätt. Som en färja med hundratals fönster, som på avstånd bara är ljusprickar.
Men jag kan känna lodets djup, en närvaro här som är mäktig. En tystnad som är fylld av vila.
Någonting majestätiskt ändrar riktning, med största bestämdhet. Man kan se virvlar på vattnet där den stora kroppen långsamt vänder. Allt sker med stort lugn.
Fåglar sjunger i trädet utanför arbetsrummets fönster. Det enda jag vill är att få vara, få lyssna, så länge jag vill. Svedan i magen vill ha vila.
Vardagslivets maskin kräver kvitton. Kvitton på hårt arbete, följda regler, skrivna uppgifter. Allt rör sig fort och hårt. Marken spricker där jag står.
Det här djupet. Vetandet. Behöver plats. Flickan försvinner, hon som kan allt och springer fort. Nu en kvinna som rör sig långsammare. Som behöver mer tid, och samtidigt behöver så mycket mindre tid för att hitta ömma punkter och blåsa bort rökridåer.
Ett djupt lod. Och fågelsång.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten