Käraste,
Vem är jag?
Som om jag är en gåta,
Ett land utan karta,
Ett universum utan ände,
Ett frö som ska spira
Eller så
är jag tänder som ska borstas,
En toalett som ska skuras
Kläder som ska tvättas
Eller kanske faktisk
Sopsäcken som ska kastas
Tanken som är förbjuden
Äpplet som kväver strupen
Jag tror det, allt det.
Jag hittar ständigt vägar jag inte kände till
och vet sällan var jag är
(jag
bakar bröd med nötter och psyllium
Faktiskt!
Jag bakar bröd utan mjöl och jäst!)
Alltid när jag tror att någonting är förbi,
kommer det mer
Och trots att jag påstår att ingenting är
nytt, är märkligt nog varje dag rik och annorlunda
Och jag vill, jag vill så gärna
GE
Och jag smutsar ner under sökandet efter vägen
jag
Vill
Borde
Måste
Längtar
Drömmer
Ja, jag skräpar ner.
Och sedan all den rädsla jag bär, alla de
tankar som
(Nej.
Nej.)
(Jag
går inte dit. Det går inte. Jag kan inte)
Och ja. Jag är elak. Ibland. Förmäten. Sårar.
Kastar ord. Jag. För de vet inte att den delen ska i soporna, nej, det vet de
inte.
Och min puls stampar takten.
Jag älskar alltihopa
Jag vill inte, har aldrig velat, att det ska
vara lätt
Har
alltså mig själv att skylla
Käraste,
Varför
Ja, jag vet inte varför,
Att allt detta ändå är en gåva
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten