Sköra sommarblomster som vajar i vinden. Glänsande smörblommor. Varmröda hallon som spricker mellan läppar och tunga. Doftande nytt gräs som inte har behövts klippas eller krattas än.
Och så du och jag som träffas här varje dag. En kopp kaffe som klirrar som blommiga fat. Sus i trädkronor. Tystnad.
Då och då berättar du hur världen såg ut då. Blottar de händelser som har styrt vilka vi är nu.
- Vad kände hon då? Och vad sade han när han fick veta att hon hade lämnat honom? Vems var barnet? Hur kunde hon överleva i början när hon var helt ensam?
Du har gjort det ofattbara. Varit med om berg som förflyttar sig och världar som rasar och försvinner. Ändå har du hållit din kärna intakt. Stark, glödande. Så kärleksfull. Efter så mycket fulhet, dumhet, orättvisor.
Hur gjorde du? Du har rest från framtiden in i det förflutna och kunnat rädda det som var hotat. Nu är du äntligen där du hör hemma, nu finns det människor som förstår dig. Som älskar. Som undrar hur du kunde överleva då.
Sockriga kardemummabullar. En kobjällra. I köket står radion på. En kopp kaffe till. Tystnad. En dag. Idag.
Du och jag.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten