Cecilia : Mjukt, varmt, täcke

Det är disigt ute.

Trots att morgonen lovar en spännade dag, med alla möjliga spännande saker på schemat drar hon det mjuka, varma, täcket närmare sig. Hon rullar in sig helt och hållet, som en liten larv som bygger en puppa att sova i för gott, för att senare ta sig ur det alltför trånga täcket och sprida sina vingar i form av en fjäril.

Men innan denna färgglada, graciösa, lätta och ståtliga fjäril känner luften under vingarna vill hon bara sova bort den världen som ska lämnas utanför förpuppningen.

Världen där allt känns lika disigt som det ser ut på andra sidan sovrumsfönstret.

Det mjuka, varma, täcket skyddar mot den världen just nu och hon ler när hon inser att hon faktiskt kan bestämma sig för att vara dendär fjärilen. Nu.