Camilla: Regnbågsfolket 10 - Adeline

Adeline satt på sängkanten och fick syn på sig själv i spegeln. Sjuttiosex år. Så overkligt.

Bara en siffra, betydde like lite för henne som spegelbilden där, stämde inte med hur hon kände sig. Hon kände sig fortfarande kvinna, till och med flicka ibland. Vacker och glödande. Känslig. Fortfarande spröd. Spegeln talade andra bilder. En av så många andra ’äldre’. Gamlingar. Påsarna som hängde under haka och ögon fick henne att se brusten ut.  Inte samma kvinna som andades på insidan. Den mjuka björnmagen rullade over låren. Hon tyckte om sin mjuka mage. Om hon hade varit en björn hade den varit perfekt.

Hon drog koftan omkring sig, reste sig med möda och gick bort till läsfåtöljen där dagboken låg. Började skriva ner saker som skulle kunna göra henne glad de kommande veckorna. Syskonbarnen som skulle komma på besök. Marknaden nästa vecka igen. Att baka julbröd till julafton.

Alldeles tydligt, rösten inom henne. ”Jag önskar att du hade större drömmar än så.”

Bara det. Bara en mening.

Hon tittade på anteckningarna, på listan, önskningarna, tankarna, oron, tacksamheten. 

Små drömmar? 

Fjuttiga?

En varm punkt tog fäste inom henne och spred sig genom bröstkorg och mage.

Hon vände blad. Fattade pennan igen.

Hjärtedrömmar

1.    Dansa balett.
2.   Åka till Mexico
3.    Kyssa en stilig man

Hon tittade på listan. Kinderna brände. Dansa balett. Som hon önskade att hon hade gjort det som ung. Att hon hade fått sväva, lika tyngdlöst genom luften som morgonens svanar på vattnet.

Hon ville dansa.