Cecilia / Den Vita, 3 december

Morgonstjärnan stod fortfarande högt på himlen och mossan tittade fram mellan rimfrost och snötäcken.

En av valparna gav ifrån sig ett pip. Det var lite tidigt för honom och han ville hellre ligga ihoprullad och gäspa tills solen stod så högt att den värmde hans hjässa.

Tärna, valpens mor, puffade på honom med nosen för att få honom att stå upp och sträcka ut sig precis som de andra. Det var ju viktigt att de små lärde sig tidigt att låta tassarna sjunka ner i jorden och få kontakt med dagens energi så fort det gula guldet badade dem.

Samtidigt kunde hon förstå lille Raku.

Det var vinter. Det var något kyligare än vad som var brukligt när valparna kom till världen. Men världen var inte heller som den varit.

Tärna vände nosen mot morgonstjärnan och sjöng ut sin fråga, sin förundran, sitt lilla oros-moln.

Den Vita stod och lyssnade.

Medans flocken rörde sig i morgonrutinerna blickade hon ut med ett vakande, stolt och kärleksfullt modershjärta över det som var hela hennes varande. Denna starka varga-stam, som höll ihop utan att fastna. Som levde met ett lyssnade, givande, delande och fullföljande varje ögonblick av den tid som egentligen inte fanns.

Hon hörde Tärnas frågeton bäras över kullen, och hon förstod hennes oro. Raku hade fötts en kort tid sedan, när snön precis började falla, tillsammans med Senna och Luka.

Valpar föddes aldrig runt denhär tiden.

Och mossan stack aldrig fram ur snön runt denhär tiden heller.

Men Den Vita visste.

Visste att Hon som sänder ljuset, guldet, livsgnistan hade en anledning för allt.

Att det enda flocken behövde göra var att känna, lyssna och följa livsguldets skira toner.

Hon var redo att svara på dagens frågor.

Cecilia Götherström 3 December 2014