Cecilia / Gryning , 1 december

Hon sjöng in gryningen.

Varje morgon på samma sätt, men ändå på sitt sätt.

Gryningens glittrande små strålar kittlade hustaken, bergstopparna, de frusna åkrarna, havets brusande yta, asfalten på gatorna, snön på skogsstigarna. Först lite i taget och sedan mer och mer intensivt.

Kittlandet gick över i en varm, mjuk energi som spreds liksom smältande lava guld över hennes ryggrad, hennes hud, hennes tassar. Rakt ner i jorden, upp till nosen, ut till den yttersta spetsen av svansen där den spreds vidare ut i luften. Virvlandes nära marken några sekunder för att sedan fylla hela utrymmet mellan himmel och jord i spiralformer, i fjärilsformer, i snökristallsformer.

Sången började gurgla djupt nere i hjärtat kändes det som. Fast nej, egentligen började den i tassarna, i tramdynorna. Nej, den började ännu djupare ner – nere i jorderns inre där lava guldet kokade sedan tidernas begynnelse.

Allt det tunga blåste bort, korn för korn, när sången vaknade.

Långsamt, försiktigt först – för att avslutas med svepande tag.

Hon kände uppvaknadet av sången kittla. Hon lät klorna sjunka djupare ner i marken, kände värmen och kärleken från jordens yta – lika varm som gryningen, lika varm som glittret djupt inne i hjärtat. Hon lät sig själv bäras.

När hon öppnade strupen mot morgon skyn bar sången sig själv ut. Ut, som ett moln av silverstrålar som blandades, vävdes ihop, med gruppens guld till denna dagens magi. Denna dagens energi.

De andra vaknade upp.

De sträckte på sig, spretade med tassor och klor, sjönk in i jorden med starka trampdynor, vände sina svarta, fuktiga nosar mot grynings – glittret. De lät sitt hjärteljud, sin existens, allt som fanns inombords hälsa grynings-sången välkommen.

Världen kunde vakna.

Cecilia Götherström, 1 december 2014