Camilla: Regnbågsfolket 15 – Adeline

 ”Danslektioner?” Sem såg sig omkring i det nästan tomma arbetsrummet. Bara några kartonger med böcker att bära upp på vinden, sedan var det klart.

”Menar du att du har bett mig tömma det här rummet för att jag ska kunna ge dig danslektioner här?”

Han kunde inte bestämma sig för om han var arg eller djupt imponerad.

”Det låter ju inte riktigt klokt! Det måste ju vara farligt att dansa i din ålder. Och vem säger att jag ens har lust med det? Vad skulle det tjäna till?”

Adeline mötte hans blick med ett stort lugn.

”Sem. Vad känner du när du dansar?”

Han suckade. ”Som om jag försvinner. Samtidigt som jag känner mig större och friare än någonsin.”

”Mm. Som om du kan uttrycka dig på ditt riktiga språk? Som om du är precis där du borde och vill vara?”

”Ja, typ.”

”Så känner jag det också Sem. Fast jag har aldrig tillåtit mig själv att göra det jag längtar efter mest. Aldrig. Kan du föreställa dig hur det känns?" Rösten darrade. På kinderna fläckar av sanning som nu krävde sitt.

"Det känns... som om man har hemlängtan i hela kroppen, i varenda cell, varje vävnad, vartenda litet hårstrå. Som om hjärtat kommer att brinna upp och förkolnas. Bli en svart liten sten som glöms bort. Som om jag inte finns på riktigt. Så känns det.

Men du kan hjälpa mig. Bli min danslärare för ett litet tag Sem. Jag betalar dig och får lära mig grunden så att jag till slut kan anmäla till för danslektioner inne i stan.”

Sem tittade på henne med stora, bruna ögon. För ett ögonblick försvann ålderstänkandet och Sem kände igen ett hjärta som brann för att få dansa. Kände längtan, hennes längtan, outhärdligt genomträngande. Ålderslös.

”Om du skadar dig får du skylla dig själv.” Han försökte se butter och likgiltig ut, samtidigt. Misslyckades totalt.

Adeline blinkade bort tårar som ville komma. ”Jag lovar. Ingen behöver veta. Du hjälper mig med att måla om sovrummen på övervåningen om någon frågar.”

Han reste sig upp och gick mot dörren.

”Tjugofem euro per gång. Första lektionen börjar i morgon klockan fem.”

Dörren smällde igen och Adeline var ensam igen i den mest lovande tystnad hon någonsin upplevt. Hon var ett grässtrå precis innan soluppgång. Flickan sekunderna innan den första kyssen. Hon var Adeline. Hon var en dansare, redan nu.